FrökenGoulash

älskling, vart tog du vägen?
- alla dom gånger du verkligen behövdes där, som du lovade.
vännen?
-som låg så djupt intill mitt frunsna hjärta.
vart tog han som höll i kartan vägen?
-och jag kunde inte längre sätta fötterna framför mig.

banditen, som stal det jag hade
och jag kunde inte längre referara till en verklighet som jag ville leva i.

älska ett liv - så långt bort

när du står framför mig - har jag inget att säga dig.
men när du går, finns det så mycket som är osagt.

                                                                               

                                                                                   

låt mig gömma mig för livet.
låt mig få vara dold. till livet nästan tagit slut.
göm alla dom känslor som någonsin funnits där.
låt mig få glömma livet
- bara för en liten stund.l

livet, som väcks till liv av sakta fallande små droppar, och plötsligt vaknar världen.
regnet skapar ett drapperi i luften, som tycks dölja och förgöra, allt som var igår.
det förflutna döljs och kapplas i droppar, som sakta sjunker i jorden.
vissa droppar i saknad, och vissa i lättnad.
droppen som visade bilden av oss i ett stilla morgonregn, kommer alltid jag bevara,
för du var min bästa vän sara.

minnen.
vattnet som bildar dom tårar alla minnen skapat.
minnen.
kapplas in i en brunn. alla kännlsor.
som tagit fast form.
jag kan inte längre gråta,
inte längre skapa minnen.

hörde du låten på radion idag?
du fick mig.
om än bara för en tid.
som fått skapa minnen.
som jag la i brunnen.
dom lugna toner, som du sjöng för mig.
tårarna vid havet föll däri.
jag var så lycklig, du ville faktiskt ha mig.

kommer du ihåg låten?
som fick oss att ta slut.
minnen, var det enda ord som fanns kvar från vår tid.

våra röster kunde inte längre mötas, 
och blickarna blev döda.
på det sättet du tog i mitt hår.
minnen
kunde få mig springa hela natten.
springa genom livet.
bara för att få röra vid din nyvakna hud.

jag sprang, hela natten, igenom hela mitt liv.
jag stannade, för att dricka ur brunnen,
brunnen,
som blev en samlingsplats
för alla minnnen
jag orkade inte springa mer

tror du på sanningen, så att du skulle låta den inpå ditt liv?
tror du på dom stunder, då livets vingar lyfter dig mot en horisontlös himmel, och lyckan verkar evig?
tror du att när himelen öppnas,
kommer  änglarna skapa under?

att minnas dom dagar man glömt
är som att stå i en vattenpöl,
och upptäcka att man har ett hål i stöveln.
du blir lika förvånad varje gång.

jag sitter, och känner din värme. så som förlänge sedan.
jag minns dom minnen som väcks till liv, och åter igen slår rot.
svalorna tar små lätta danssteg över den nyuppvärmda grusvägen - som vi gick på så många gånger.
vattnet ges åter igen liv genom solens nyupptinade strålar.

samtidigt
går solen i moln, sakta. som ett farväl till den livsfyllda tid som varit.
ett sakta farväl till verkligheten.
svalor försöker ta vara på de sista strålar, som länge värmt dess hud.
livets knoppar, slås igen - åter för en vintervacker period.


©karin svedberg

han gjorde dig till något - som saknar ord.
du är den första av dit slag.
förändringen skedde långsamt. men jag  fick inte stopp på dig.
hans beslutsamhet blev slutligen ditt verk.
aldrig att jag kommer förstå den kraft som drev dig.
du kommer aldrig bli som det en gång var.

jag kände värmen, som kom ur din mun.
den tillfälliga romansen stöttes till en bottenlös avgrund.
jag kände kylan, som kom ur dödens mun.
vilan, blev mitt enda tycke, och jag löstes sakta upp,
till något som inte längre kunde existera.
jag kände värmen en gång - som kom från din sommarvärmda hud.

att kunna växa,  för att nå nya höjder.
att kämpa, och sträcka sig längre och längre upp.
för att tillslut nå molnet, där dina drömmar ligger och väntar på dig.