FrökenGoulash

jag vet inte vad som krävs av mig, 

men jag vet att det är mer.

och jag vet att det är inget att gråta över.

men tårarna tar över mig.

och jag känner inte längre den jag en gång var.

uppfattning är bortom det som finns inom mig.

och morgondagen

kommer alldeles för fort

[foto: © Emma Lindberg]

Det är tomt.

Det går inte att ta till sig.

Lyckan återvände på någotvis till de skogar du och jag inte riktigt kunde nå.

Tårarna har inte kommit än, och jag gråter inte på insidan,

För jag har inte förstått. Du är borta

Hatet rann längs sidorna, du lämnade mig.

Och jag kände mig så dum.

Den plats du fyllde i mitt hjärta fylls nu av tomhet, det fanns inget kvar att fylla den med.

Jag minns din lukt, precis sista gången vi sågs. Jag antar att det var vårat hej då.

Ingen karta kan hitta tillbaka till dit vi lämnade våra fotspår, du fick vingar, och jag kan bara stå kvar. Jag vet att allt jag sätter avtryck på kommer att påminna dig, om hatet som växter med varje dag som går. Du lämnade mig, hjälplös i en båt som inte kunde skära vattenytan. Jag blev glömd på ett bottenlöst hav, antar att jag aldrig kommer sluta falla. Vad skulle du säga? Om det var jag som försvann? Om jag inte andades, och ingen visste varför. Livet påskyndas av mörkret som med raska steg kommer bakom oss. Kraven ökar.

Jag tar lyktan och går mot gravarna, inga fotsteg hörs. Jag har blivit urholkad på det mesta som jag upplevt, alla minnen och tankar. Allt. Jag sätter mig ner vid graven, och sätter en vallmo vars kontrast mot snön ger hopp om liv, för hopp, är det som finns kvar, långt där inne i mig. Den röda färgen ska påminna om sommaren då vi sprang barfota mot ingenting. Mörkret över oss gjorde inget, för vi var fortfarande unga. Men rynkorna som följer mitt ansikte som penseldrag tyder på, att det var längesen nu. Timmarna flyger förbi och jag bara sitter här, mitt emot där du borde följt mina andetag, vi andades med varsin lunga, du och jag. Banden som vi hann knyta alla de gånger som tystnaden förde oss samman kommer bli svåra att bryta. För vi finns inte riktig kvar. Orden som jag skapar, och tankarna som finns där, kommer försvinna med ogynnsamma möjligheter, för ju mer jag glömmer, ju mer kommer jag falla isär. Jag trodde resan tog slut när vi gick över tröskeln till en annan dimension, men jag finns fortfarande kvar.

Jag sätter mig i bilen, tar mina händer upp till ratten, och ser bekräftelsen, ringen finns inte kvar. Jag la den hos dig, du ska få göra som du vill, du kanske träffar någon i himmelen, kanske någon på vägen upp. Tomma minnen men ringlösa fingrar, till vallmon vissnar i kylan, det är nog då, som vi träffas igen.

Regnet känns inte mot min jacka längre, och jag förstår inte vart snön kommer ifrån, kanske är det du som vaddar av dina vingar, kanske är det bara jag som drömmer, kanske är det bara vatten som fryser till snö.  Meningslösa rutiner är det som gör att jag fortfarande går i takt med tiden, annars hade jag förtvinat i verkligheten. Vallmon som jag köpte frös under natten, jag går till dig varje dag, kronbladen miste sin glans och föll ett och ett mot marken som sakta tinar, ju längre tiden går.

Det sista kronbladet föll mot marken, samtidigt som jag mötte dig - i himmelriket. -