där vallmo frör gror
Det är tomt.
Det går inte att ta till sig.
Lyckan återvände på någotvis till de skogar du och jag inte riktigt kunde nå.
Tårarna har inte kommit än, och jag gråter inte på insidan,
För jag har inte förstått. Du är borta
Hatet rann längs sidorna, du lämnade mig.
Och jag kände mig så dum.
Den plats du fyllde i mitt hjärta fylls nu av tomhet, det fanns inget kvar att fylla den med.
Jag minns din lukt, precis sista gången vi sågs. Jag antar att det var vårat hej då.
Ingen karta kan hitta tillbaka till dit vi lämnade våra fotspår, du fick vingar, och jag kan bara stå kvar. Jag vet att allt jag sätter avtryck på kommer att påminna dig, om hatet som växter med varje dag som går. Du lämnade mig, hjälplös i en båt som inte kunde skära vattenytan. Jag blev glömd på ett bottenlöst hav, antar att jag aldrig kommer sluta falla. Vad skulle du säga? Om det var jag som försvann? Om jag inte andades, och ingen visste varför. Livet påskyndas av mörkret som med raska steg kommer bakom oss. Kraven ökar.
Jag tar lyktan och går mot gravarna, inga fotsteg hörs. Jag har blivit urholkad på det mesta som jag upplevt, alla minnen och tankar. Allt. Jag sätter mig ner vid graven, och sätter en vallmo vars kontrast mot snön ger hopp om liv, för hopp, är det som finns kvar, långt där inne i mig. Den röda färgen ska påminna om sommaren då vi sprang barfota mot ingenting. Mörkret över oss gjorde inget, för vi var fortfarande unga. Men rynkorna som följer mitt ansikte som penseldrag tyder på, att det var längesen nu. Timmarna flyger förbi och jag bara sitter här, mitt emot där du borde följt mina andetag, vi andades med varsin lunga, du och jag. Banden som vi hann knyta alla de gånger som tystnaden förde oss samman kommer bli svåra att bryta. För vi finns inte riktig kvar. Orden som jag skapar, och tankarna som finns där, kommer försvinna med ogynnsamma möjligheter, för ju mer jag glömmer, ju mer kommer jag falla isär. Jag trodde resan tog slut när vi gick över tröskeln till en annan dimension, men jag finns fortfarande kvar.
Jag sätter mig i bilen, tar mina händer upp till ratten, och ser bekräftelsen, ringen finns inte kvar. Jag la den hos dig, du ska få göra som du vill, du kanske träffar någon i himmelen, kanske någon på vägen upp. Tomma minnen men ringlösa fingrar, till vallmon vissnar i kylan, det är nog då, som vi träffas igen.
Regnet känns inte mot min jacka längre, och jag förstår inte vart snön kommer ifrån, kanske är det du som vaddar av dina vingar, kanske är det bara jag som drömmer, kanske är det bara vatten som fryser till snö. Meningslösa rutiner är det som gör att jag fortfarande går i takt med tiden, annars hade jag förtvinat i verkligheten. Vallmon som jag köpte frös under natten, jag går till dig varje dag, kronbladen miste sin glans och föll ett och ett mot marken som sakta tinar, ju längre tiden går.
Det sista kronbladet föll mot marken, samtidigt som jag mötte dig - i himmelriket. -
Vi Varandra
och följde Våra tankar
ryggtavlorna blev många
och orden till Varandra få
Vi ville minnas de gånger
på början av Vår väg,
innan mörkret tog tag i Oss
och ledde in oss på fel väg
ytterligheter och mod
som hud genom siden.
lätta steg genom ytterligheter och mod.
sakta förbipasserande drömmar.
barndomsminnen sitter i fönstret,
och tittar ner på gatan.
på det som är nu.
förundran i dess ögon.
i sängen ligger ensamheten,
och förtär drömmar som aldrig blev minnen.
eldsvådan tar över timmar av liv.
och röken fäster sig i trappuppgångarna.
jag drar mina fingrar så lätt genom ditt hår.
ditt hår, som är mjukt som siden.
som bara
känslan imellan oss skadar mig,
ju närmare jag kommer.
och jag vill komma nära,
för jag älskar dig
ta mig upp mot himelen,
så jag kan nå stjärnorna
känna en värme
som bara tomheten kan ge mig
inne i dig
sometimes when air is to thin,
you will see the part that I love about you.
Du
du gav mig ett något
livet som passerade som sand igenom mina fingrar
du gav mig det tillbaka
känslor som sakta tog över
och vi kunde bara följa med
skrik som sakta förtärde vår verklighet,
och försvann med dimman
för det är bara när jag är med dig,
jag är som vackrast
ordspråk a la karin
utan imorgon
värme
och minnas all den värmen
vi gav varandra.
det var så vi höll oss flytande
och på inget annat vis
saknar du inte?
eller var jag bara blod
blod som höll dig levande
medan värmen sakta försvann
©Daniel tror jag han hette
i början och slut
eller pratar jag med vålnad?
någon som borde vara du
vi sa att vi älskade
men bandet tog slut
gick det sönder av avstånd
eller bara av oförglömligt som glömdes?
vem svek vem i snöstormen som bet i hjärtats alla vrår?
vem dog av avståd,
vem dog i kylan.
vart sitter du, och vem fanns mitt framför mig?
vart tog stormen oss
har vi något?
eller försvann vi i ingenting?
vem löste ekvationen,
vart gjorde vi fel
det finns slut
om det finns en början
vart gick vi?
om inte samma väg
framtiden fanns där inom oss
men vart fanns vi?
gråta
glömma
förlåta
finnas till
och försvinna
säker i tankar
jag älskar dig
du
höra våra hjärtan som slår för oss
kan du besvara livets alla frågor?
kan du visa mig alla dina mirakel?
och vad som gjorde dig till du.
motsats
och den ensamma blicken.
du läser de rader du vet är till dig
när du vände mig ryggen
lämnade jag dig
alltid
du vet att jag gick från samtidigt som du
du vet att det blev opersonligt
jag skrev dom raderna till ditt hjärta
så du skulle känna
att du fortfarande finns kvar
och jag är din att förstöra
jag visste
jag ville bara inte komma dig nära,
för alla svek i världen, kunde bo i dig.
visa mig din insida, så jag kan komma nära.
glorian på ditt huvud avslöjar ett hjärta av guld,
men elden i dina ögon avslöjar om hat.
du är nog lite som jag
the time between
you were evertyhing.
I was a hill
you were a mountain
I was a time
you were an eternity
you were my time,
and I was the time between.
om sanningen ska fram
och inviger våren.
barnen skapar gator fyllda av lycka, hopp.
i ljuset på ditt ansikte vilar hemlighetsfull förväntan.
vacker i morgonljus, vacker i förväntan.
våren tar oss sakta men säkert till sommar,
och fortskider sedan till rutin.
plötsligt vaknar livet.
och morgonen kan börja.
nyuppvärmda lakan, försvinner ut i köket
kvar ligger jag, med ljuset av hemlighetsfull längtan.
i nostalgins ljuva salar
kommer borden alltid stå dukad för oss.
jag kommer alltid stå vid portarna
nostalgin kommer alltid finnas i oss.
och när jag inte längre kan skapa minnen,
kommer jag gå till salarna
för att minnas,
vem du var.
två
du fick mig - bli osäker på vem vi egentligen var
du förstod - ingenting av det jag egentligen sa
du älskade - någonannan, som inte var jag.
i nakenhetens tecken
och vissa glider bara förbi.
och vissa blir tydliga, i nakenhetens tecken.
vissa känner man inte,
för vissa upptäcker man inte,
och vissa, handlar bara om dig
trolleri
det där gången.
då jag förlorade min verklighet i en annan människas dröm.
främligen trollade, så jag inte visste något.
främlingen, tog mitt liv,
och gjorde mig
till sin egen.
barmhärtighet
men för så länge sen.
konstpauserna blev för långa.
och aldrig riktigt slutförda,
på ett sätt som inte gjorde mig värdig.
jag förlorades i böckernas värld.
där jag följde andras historia
antagligen för att glömma min egen.
det finns så många liv, så få livsöden -
som ses av mänskligheten
och, behjälps av barmhärtigheten
forna
som tvingar mig till minnen
jag springer så fort jag kan,
men ändå går dom bakom min rygg.
sakta att förtära.
minnen som förmodligen sakta försvinna
för att sakta påminnas
ögonblick
utan att jag vetat att det var min chans att bli.
allt det jag väntat på, som egentligen varit nu.
vart var jag de stora stunder jag borde varit nära?
när kom min chans - att förändra en evighet.
och när missade jag
det som kallades under.
när kom avgöranden
när försvann de toner,
som vi inte längre kan förmå oss att höra.
surface
help me find my feets again?
can you learn me, how to stand on broken legs?
foto: Anna Af Törnkvist
författare
hjälpa mig berätta vad jag känner,
jag har lite svårt med att förklara
vad du betyder för mig.....
framtiden är det du har chans att förändra,
du kommer aldrig glömma ditt förlutna om du hela tiden
tittar bakom dig.
some say
and some do
some hate
and some hate to love
some finds
and some loose
some give up
and some never stop fighting
and some,
never stop loving
there is
det finns känslor för tunga att bära.
sår för djupa för att läka.
there is so much to not like, and so hard to find what to like.
du finns överallt i mig, och i mina tankar.
det finns berg allt för höga för att besegra,
för stora problem för att lösa,
och det finns allt för betydelsefulla människor
- som kan hjälpa dig med allt det
minns du alla de under?
minns du?
stjärnorna i taket, vars ljus sakta dog ut?
livet tycktes följa med dem, men jag följde inte efter
jag låg kvar, som ett spöke utan hem
du gav stjärnorna nytt ljus,
och du lärde mig hur overkliga känslor känns.
inte bara vackra ord på rad, utan de obeskrivliga faktum som ingen annan kunnat förklara.
som varför havet glittrar, och varför elden förtrollar mitt sinne.
lyckans under som jag strängt förbjudet mig själv att lära känna.
alla de under
som fanns i dig
tihi om mig
hon gick ju med uppsatt hår, både i sol och i skur.
konstigt hur hon log
även när annas hund dog
kletade tapet klister på någons balkong,
pratade om norrland, iförd långkalsong
städade och fejade dagen till enda,
och senare på kvällen undrade vad som skulle hända
gjorde nästan alltid sina läxor,
och kom på att högklackat var roligare än pjäxor.
karin undrar nog vart i livet hon ska,
och vilken klänning hon ska ha
hon skriver ord så betydelsefulla,
medan anna ner för mariedals backen hon rulla.
diamant
Diamanter vilar djupt under oss.
Ungefär som drömmar vilar djupt i våra tankar.
Varje rörelse vi gör för oss närmare,
Varje andetag tar oss mil mot en närmare verklighet.
Hjälp mig sluta andas,
Så jag kan stanna hos dig
Förevigt.
drömma
Låt mig få drömma, om en värld, mycket grönare än den är nu.
Låt mig få uppleva i mina tankar, att varje barn har en tid som barn.
Låt mig få känna, den varma luften kring en pånytt född unges ben.
Låt mig få veta, hur en verklig dröm ser ut.
värld
Först såg jag dig inte
Sen plötsligt såg jag dig så tydligt.
Dina ögon var så avgrundsdjupa,
Så fulla av hat.
Var hatet till världen? Eller mig som individ?
Jag har aldrig brytt mig om,
De problem som jag skapat.
Konsekvenser, är vad vi skapade åt dig, och alla människor omkring dig
Konsekvenser av de problem som vi skapade genom att leva,
Leva blinda - och inte se de människor som dog lite, för varje gång jag tänder en lampa.
