FrökenGoulash

Jag ville skriva ord, så vackra.
Men så att du ändå förstod.

Jag ville förklara,
hur solen värmde ditt hår, 
så att det lös som guld.

Hoppas att du förstod, 
hur du gav mig livet tillbaka. 
Och hur jag öppnade nya dörrar, 
med kraften du gav mig.

Hoppas du förstår, hur mycket jag förstört, 
för att kunna överleva. 

Alla vänner jag lämnat med tid som argument. 
Om mitt liv levas finns vänskapens tid inte till. 

Jag vill ha allt, jag vill ha en evighet. 
Jag lämnar allt, för att gå återigen mot horisonten, 
åter mot nya liv. 

Jag börjar på nya meningar, innan dagen blir förbi. 
När något blir för länge, håller det mig fast. 

Jag ville skriva ord, om hur vacker du var. 
Men det tog för länge att hitta dem 
jag ville inte bli fast.

jag fortsätter att springa,

men du springer inte  längre efter

det är det som oroar mig mest.

jag vet inte hur jag ska ta i dig när hela du är hal

och hur jag ska känna när allt jag känner är hat.

du springer inte längre.

jag kan inte sluta, även fast jag ser hur långt borta du egentligen är

men min acceleration går inte att stoppa,

för jag vet att den leder mig någonstans,

någonstans i framtiden.

jag funderar ibland,

vilken väg du valde och vad du tänkte när jag försvann bort från dig

och om du någonsin hittade dig själv.

och varför du slutade springa.

hade din lukt försvunnit från mina lakan,

hade jag kunnat lämnat dig nu.

jag ser i dina ögon, att vi är som närmast nu.

och att om vi inte försöker

kommer närheten bli osäkerhet

och handlingar till minnen

metaforer till gåtor

vattendroppar som sakta fryser längst vår ryggrad,

får oss tappa känseln,

för vilka vi, egentligen är.

vi kan inte skrämma oss själva längre,

båten som tog oss mot verkligeten,

tar oss nu bort till  ensamheten.

livet lämnar oss,

och vi blir ensamma kvar,

det är därför

jag är så rädd att bli ensam.

vi snurrade ner för gator och nätter.

medan månen gav frosten ett sagolikt lyster,

och magin som var överallt

och natten, tog aldrig slut.

de vita kristallerna löstes upp på marken, 

som de egentligen aldrig funnits där.

som vi inbillat oss allt.

men jag vet att de föll,

och att vi faktiskt stod där tillsammans,

medan tårarna föll mot det som borde varit snö.

tankarna stannar inne i mig,

för ute är det så kallt.

men jag vet,

att snön 

snart kommer stanna på marken

jag sträcker händerna upp

lite längre nu än förut.

upp mot ungdomens evighet.

jag har förlagt det som gjorde mig till ung 

allt jag har är rutiner som gör de tunga molnen ännu tyngre

det är därför jag står här nu

och pallar mina äpplen.

jag har ett andetag,

som jag inte riktigt kan släppa

du.

jag förlåter dig karin,

för allt dumt du någonsin gjort.

släpp rädslan och våga göra nya misstag,

lär dig så mycket du kan påvägen.

släpp taget om det som gör att du mår dålig.

för du är värd mer än så.

till lysekils vädret och de som inte står i regnet med mig.

jag orkar inte de tomma lögner du är byggda av.

för det är min ångest i vars mörker du blir ljus.

Det känns som om jag sitter och väntar på att du ska komma, men jag har väntat för länge nu.
Jag har lämnat mig själv på vägen, för att kunna möta dig.
Acceptans är det som gjort att det här förhållandet kunna legat och vänta ut tiden.
Men den rätta tiden kommer aldrig.
Och jag fortsätter vänta på en tid vars klocka inte verkar existera.

du kan gråta mig floder.

mina ögon kommer ändå aldrig bli våta.

du kan riva min hud sönder,

för jag vet att den läker igen.

men rör du mig in i själen,

får du lova att aldrig göra mig illa.

jag vet att det är dags nu.

jag känner det in i benen.

jag har inte väntat för länge, men jag har bråttom nu.

det är kvällen före  julafton.

eller det är så det känns

för jag lever i ovisshet, för framtiden bakom hörnet.

jag ser inte ljuset som vi har där,

men jag känner det - det reflekteras i dina ögon-

orden har länge fastnat nu.

men idag bröt de lös.

du befriade dem.

och jag älskar dig för det.

plötsligt släpps vi fria i en atmosfär av sanningar.