FrökenGoulash

du vet att jag måste ha ett förhållande med mig själv.

jag vill inte ha en saga. men jag vill ha ett lyckligt slut.

jag behöver skrika, och jag behöver att du lyssnar.

och öppnar dina fönster för mig.

för jag tänker inte stänga in mig i ett mörkt rum, inte igen,

ty solljuset är allt för dyrt.

och mina höstmorgornar kommer alltid gå före dina.

oavsett vad jag känner för dig.

jag vill inte a fairytale, but I do want a happy ending.

för med dig var det en undanflykt från verkligheten.

en tillbedjan om aldrig nåbart uppvaknande.

för det är du och jag.

sometimes life might run away from you.

and somehow somewhere, someone will save you.

if you are ready to get back.

det finns saker. vännen min,

som may be forever, but never for sure.

jag vill och vet, din stora hemlighet.

men bara för att vi känner så,

betyder inte att vi kan sluta kämpa.

det kommer alltid finnas en imorgon.

men tvekar du, förändras den.

du vet att det finns ord som vi aldrig säger.

tankar som aldrig skrivs ner.

saker som vi inte riktigt klarar av.

och saker vi struntar i.

och det är därför du måste älska mig,

för det kommer inte av sig själv

.

there is a reason for us to become.

a reason for everyone realise.

and sometime, it is hard to make the puzzle to fit in.

and maybe the puzzle is wrong for you.

life became a thin sip of air in myself

and the hope was faiding within everything that was myself.

i was hoping for an autumn without a winter.

a endless summer with a lack of worring.

a timetable without something to remind.

tears of something to really cry for.

and a life, with a certain tomorrow

jag skulle kunna ligga i dina ögon och på ett ögonblick uppnå en evighet.

jag skulle gråta för att jag är så lyckligt ledsen.

att ruset inom mig fått mig inse att slutet är en extensiell varelse.

jag behöver höra himlavalvet öppna sig för oss, för att jag fortfarande vill.

jag behöver det nya för att klara av det gamla idag. så att vi kan förbli.

att vi går mot evigheten, bort till samhörigheten.

jag går av kärlek

och andas av dig

(foto: karin svedberg)

jag är trött på att vara vis.

trött på att känna ilska.

trött på att gråta sig till tomhet,

trött på att känna vilja

jag vill hitta en ström,

känna en medborglighet

känna kyrkans alla ljus tändas för oss 

- som en evighet

släppa de spänningar vi bär på,

och plötsligt gå vidare

- mot egentligen ingenting

men vi har allt att hämta

älskar du mig?

du vet på det sätt som någon borde älska en annan?

på det sättet som kommer gynna oss och inte senare förnedra oss.

jag vill inte stå mitt emot dig och höra omgivningen peka.

inte igen.

jag litar på dig.

så mycket jag bara kan,

men om jag inte litar på mig själv

kan jag inte heller lita på någon annan.

vet du?

att du var aldrig ensam

nätternas tysta rop - dom ropade på dig

men inte för att förnedra dig

för att se på dig, och låta dig speglas i dina ögon

för att du ska kunna se, att du är precis som alla andra,

om än lite annorlunda.

och det är det  jag ser hos dig,

allt det som jag inte kan inte hitta någon annanstans,

för det är det som gör dig unik.

jag kan inte vara mig själv, kring en publik som ständigt tittar på

jag kan inte visa glädje ropen, inte visa lycko tårarna.

jag kan gömma mig och springa sakta mot en solnedgång,

ännu en dag med spretiga metaforer,

men jag är fortfarande ledsen, 

samtidigt

som jag är förevigt lycklig i dina ögon

vet du vad livet är?

vet någon hur man ska svara?

vet du,

hur man ska kunna behålla de hemligeheter

som gör dig till du?

minns du hösten? - vi satt mitt emot varandra

och vi sa ingenting.

men ändå visste jag allt om dig, då våren kom

och när knopparna slog ut.

-och vi slog i blomm.

jag höjde mina klackar, och plockade fram färgerna igen.

sen kom vintern,

och jag satt själv vid köksbordet.

jag hittade färgerna på golvet under mig.

livet rann av mig,

kan du svara mig?

vad livet egentligen är

(foto: Lina Scheynius ©)

du vet väl hur jag blir, när jag ligger mot din hals?

tiden som jag räknade, flyger fortare förbi ju längre jag ligger där.

och jag antar, ju längre jag ligger mot din hals.

ju fortare närmar vi oss slutet

jag kan inte låta dig äga mig.

jag kan bara låta dig gråta hysteriskt framför mig.

för det är så jag har gjort.

mer än varje dag,

jag vet att vi älskar varandra.

för det gör precis så ont.

som det gör när man älskar någon.

mer än varje dag.

man vet nog aldrig vad som håller,

och varför du inte frågar hur jag mår.

och varför kontrasten blev så tydlig

mer än varje dag.

det är smärtan som får mig gå vidare varje dag,

och artigheten som gör mig tacksam

men jag tror inte du förstår

mer än varje dag.

jag vill inte svika, men jag känner mig sviken.

och jag vill inte hata, men jag tror det sitter långt i mig.

och jag vet att det är så svårt att förklara.

för det är mer än varje dag.

det är blickarna som visar att vi hör ihop.

det är känslan som vi får tillsammans vi ska dyrka,

och göra allt för att hålla uppe.

det är vetskapen om att finnas till för dig, som får mig älska.

det är blickarna, som kommer visa när du svikit mig