dina rosenröda kinder
jag var aldrig den du ville att jag skulle vara.
för jag var aldrig mig själv
jag gömde mig själv
i rädslan av att vara fel.
för varje plagg jag tog på mig,
försvann jag bland molnen
molnen, som du från början blåst bort från mig
för varje andetag av tvivel,
tappade vi varandra.
och jag kunde inte lita,
på det som ditt folk hade förstört långt innan dig.
men vad jag än säger,
kommer jag alltid sakna dina andetag.
och förlåt.
Kommentarer
Trackback