FrökenGoulash

Du kom i otakt med livet.

Helt enkelt.

Det som var igår, vännen.

Allt det som vi är kan leva på idag.

Var igår. Vi dog under natten. Eller tidigare än så.

De säger att poesi finns i dina sår, men jag kan inte hitta dom.

Jag står fortfarande upp.

Spring med mig mot horisonten.

Snurrande på höstängen, som barn.

missa inte livet, för att du står i minnen.

du var inte ett kapitel i mitt liv, inte ens en parentes.

brinnande klippor.

hösten övertygar mig vart jag ska vara.

Kärlek är inte bunden till tid.

Vi skapade livet genom varandra

jag vet inte vad du tror.

men för länge sen var vi något gemensamt.

vi kan se tillbaka på varandra med nostalgi.

vi har den hatkärlek som behövs för att vi ska överleva.

Jag har en kopp te på min bok om vatten.

Levande vatten.

Jag har lite ont i huvudet.

Litterär melankoli, skulle tanten i morgonsoffan säga.

För många ord och böcker, som bara paserar förbi.

I fullständig tragedi.

Det handlar om angelägenheter, lilla du.

Det som gör dig till du.

Somliga planerar, och andra bara blir.

Somliga tycker, och vissa bara är.

Du försöker precis så pass mycket, att det ska bli märkbart.

Knappt så det syns.

Men jag ser,

Ingen vill vara som du.

Tröjan blir alltid för liten.

Redan efter två eller tre år.

Jag är ämnad för större ambitioner.

Oftast i andra färger.

Jag ser inte längre logiken i andras ansikten.

Jag är äldre än mig själv.

Människor försynta vision om förändring.

Jag vänder mig hellre till visheten i parken.

För ett halvår sen började tröjan krympa, märkbart.

alla de brister i det du sa, och aldrig tog ansvar för.

Välkommen till ett misslyckat försök i vuxenlivet.

Antar att jag sprang om dig

Och att din tröja passade, för resten av ditt liv,

på skolgården.

Sommaren, vattnet och evigheten.

Ensamhet och en  mystisk melankoli

och kanske ett svek.

Nya miljöer ger nya chanser till nya männsikor.

Ge mig en chans att vara

kanske någon.

Jag är aldrig hälften, jag är allt.

Ta mig aldig för vem jag är,

men inte heller för givet.

Prata inte med mig

dansa hellre med mig,

jag är ingen oarlig romans.

Ge mig en chans att

Vintern, isen och evigtiden.

Fortarande en ouppklarad melankoli, en kappa över snöns isande axlar.

En sista förklaran av toppen av min förmåga.

Jag finns.

Du vet inte,

inte en aning.

En akademikers mardröm som du fantiserar om att bada i.

bada i melankoli, tragedi.

Fantastiskt.

Jag har en sköldpadda, den heter Hugo.

Jupiter gav Mars blickar som besvarades.

Sen en dag dog det ut.

Idag är det fryst vatten på båda planeterna .

Fortfarande lika obesvarade, oförklarade.

Horisonten för gåtorna närmare solnedgång, gåtor i framgång.

Ge mig chokladbananen så jag kan åka hem

Jupiter följer Mars i repallerande rörelser, reagerande. 

Mars lämnar inte Jupiter för en sekund, alltid för att tjäna.

Mars kastade inte sten på Jupiters fönster den kvällen,

fast hon tänkte,

många långa mijloner gånger.

Mars saknar Jupiter.

Jag vet att du höll min hand

Det tog tid för mig att bli trygg.

Jag dansade i ljuset av ett gatlyse vars stad jag inte kände till.

Jag var barfota på en asfalt som luktade magi.

Jag var livet.

Och livet var jag.

Tröttsamhet blandar med en förundran av förmågan att bli frisk.

På resan vet jag vart jag hör hemma, vem som är hemma.

Ju längre bandet av gummi sträcks vet jag.

Det sträks för varje steg jag tar.

Låt mig utnyttja tiden,

men låt inte tiden utnyttja mig.

Hur ljudet av dina fotsteg ska och borde, kanske måste låta.

Hur vattnet du dricker ska smaka av Italien, och äpple. 

Hur livet kring dig ska fantiseras i Guld, men också vara det. 

Att dina svarta kläder ska vara i regnbågens finess. 

När omöjligheten blir ett krav, och du är betvingad och bevingad vinnare.

Tiden när kvinnorna och männen står på samma startlinje, mållinje i samma race.

Du ska vara lycklig och melankoliskt angelägen i samma skratt.

När ditt blonda hår ska skifta i guld och brunt.

Omöjliga angelägenheter som vi tror innehava i varandra. 

Perfektion.

jag vet att du finns bakom allt jag gör. 

du har bllivit ett avtryck i mig. 

som ett alldeles unikt fingeravtryck. 

du är en ljus strimma av peggy lee i bakrunden,

som gör varje steg till en avvaktande skydsängel. 

det är, vem och vad du är.

Du är den enda jag har.

Du är den enda som värmer mitt inre, så det inte fryser till is. 

Vacker och kristallklar natt i en omsorgsfullt övervägd gest.

Bortom oss flyger evigheten förbi. 

Sommarens nätter gick i sakta mak över i stjärnor.

Berätta 

att känna vinden från en annan kontinent. 

en historia från någon annan stans. 

ett livs historia. 

i små partiklar i rörelse. 

Det är när människor är nakna,

som själen blir som närmast. 

Du ska inte sätta känslor, på saker du inte undersökt. 

Det har du lärt mig. 

Jag har följt det i ett undermedvetet själa vrå.

För vad du än säger,

kommer du aldrig sätta ditt fingeravtryck i min själ.

Det är lite gulligt, hur mycket du försöker.

Och hur ensam du är, när du tittar dig själv i spegeln. 

varje gång jag drar ner  Persiennen blåser det. 

mitt emot mig satt en man, eller kvinna.

hon eller han såg precis ut som indianen i gökboet.han, som jag tror han var, hade med sig två omsorgsfullt bundna pappkassar från Ica maxi. han var fattig, socialt handikappad. när han skulle flytta på sig så jag kunde komma in med mina saker var han tvungen att berätta det. omsorgsfullt som sina papperskassar tog han fram biljetter och visade dom för biljettmottagaren, som gick förbi och tog emot nästa, som livet denne man levde inte satt avtryck på honom,han var ensam, kände jag. kanske var han som indianen i gökboet, stum och lika ensam som hans tankar. lika ensam som han såg ut att vara. 

när han gick av på stationen, mötte ännu en man upp honom. 

indianen hade väskor.