när stormen sviker
det regnar, och livet jag lever just nu, är i mina tankar. allt är mörkt och jag vet att det bara är början, början på något nytt.
jag har alltid kunnat förlita mig på, att stormen kommer gå över.
allt jag kan göra, är att titta ut på stormen, som sviker mig.
med en sista tändsticka
jag tänder en brasa
för att söka den värme
som skänker mig trygghet
för att försöka
hitta mitt sista hopp
med en sista tändsticka
när klingan skurit sitt sista slag
när fruktan blir till rädsla, finner jag inte längre mod att möta mig själv.
när du sluter dina ögon för att inte längre återvända med din blick.
har klingan skurit sitt sista slag.
när din röst slutade tala till mig,
Även fast din röst för länge sedan slutat låtit, kan jag fortfarande höra dess ljuva stämma
Och även fast din hud för länge sedan lämnat min så kan jag fortfarande känna din värme.
Nu när jag sitter och försöker minnas vad som gjorde dig till vem du var i mina ögon, kommer jag bara ihåg hur dina ögon kunde se på mig, så att jag, i min tur kunde förstå världen.
Och när jag ligger vaken om natten, kan jag fortfarande känna dina andetag så nära att min hud knottras i nacken. Det var länge sedan nu, men jag kommer alltid att leva med ett minne så stark, att jag fortfarande kan se dig framför mig. Dina utrycksfulla gester och ditt liv fullt av sorg och glädje, kommer alltid att leva med mig, för var steg jag tar. Jag antar, att du kommer aldrig att lämna mig.
Varje steg kommer vara inspirerat och drivit av dig, sen den dag du lämnade oss.
lite flum, i väntan på päron
jag trodde att ett evigt liv var målet, när det egentligen var vägen till perfektion.
jag trodde att vi varade för evigt,
när det egentligen gick över på en dag.
när solens strålar plötsligt tar slut, slutar verka på min bleka hud.
var ska jag finna det som gör att mina grenar kan fortsätta växa och hitta nya vägar.
när blanden blir allt tyngre på mina armar och jag tappar dom som tankar, ett efter ett, gren efter gren.
när rötterna inte längre kan uppfatta det som sker, och tappar fotfästet.
=')
att lyssna till tystnaden
jag ser dig, men allt omkring mig låter så högt att jag inte kan höra dig
jag vill veta vad du vill, höra vad du säger.
men mitt liv konsentreras på det omkring mig,
jag tror jag är påväg att lämna dig.
a dato, ab imo pectore. från detta datum, av hela mitt hjärta
JAG stänger dörren om mitt förflutna, för att hindra den giftiga gasen av minnen tränga in genom nyckelhålet och låta mig minnas, tvinga mig att minnas.
DEN vidriga gasen av tranquila observationer från min åsyn på andra tvingar mig närma mig något stort, drypande av sin egen ondska och vidervärdighet.
OVÄRDELIGE gud närmar sig mitt djupaste sinne och drar sig till mig, jag ryser av hans närvaro.
.
jag vill kunna flyga, så högt att jag ser. ser
dimman som ligger över er, det som gör er trångsynta
men istället sitter jag här och ser mina ljus brinna ut
och väntar till den sista gnistan, ska ta slut
att vara rädd för ett liv
jag ville så gärna ta dig på allvar, det som syntes i ditt ängla skapta ansikte
du ville så gärna ha mig, ha mig så nära
du vile så gärna tro mig, det som jag sa.
jag sa nej till en ängel, jag sa nej till ett liv,
men du vara så nära, att falla över kanten, Att jag inte tordes,
inte tordas försöka förstå, jag ville inte falla med dig.
jag stod där,
så fruktansvärt nära kanten,
och såg mitt liv, falla ner mot marken
tystnaden
rymden skulle snart falla som en obetydlig pusselbit i ett svart pussel. att snart, hade du bestämt dig.
vi skulle vara lika fattiga som en hemlös på vintern. vi skulle inte finnas, från det du gick ut genom dörren
något som jag visste skulle komma, skulle sakta ta död på mig - långt innefrån och ut.
jag älskar dig
men jag är så trasig
rapport från en saltgurka
jag vet det, jag vet det så väl. det kommer bli bättre, om du låter det växa och dö ut. låt det ta tid - så går det snabbare.
jag vill vara ett allt,
men det kommer aldrig gå
ibland tar det tid
-som tappert kämpar för att inte bryta ut.
såren på insidan
-som fortfarande gör så ont att dom syns på utsidan.
såren, kommer inte läka, någonsin. det du gjorde, gör så ont att jag fortfarande inte kan sätta dom i ord. allt jag kan göra är att skrika. så hårt att det gör ont.
jag vill att du ska se mina sår, höra mig skirika.
för att förhoppningsvis väcka någon form av empati,
jag gav ett hjärta -om något redan så trasigt, men så fyllt av liv.
du krossade det, plötsligt fanns inget kvar.
jag la mig ner för att febrillt söka efter dom milimeterstora bitarna som fanns kvar.
limmet är det jag kan leva på idag, bitarna har tappat kontakten med varandra
- men en dag kommer dom finna varandra igen, och då, kommer du inte längre ha något hjärta kvar
ibland, tänker du på mig, det vet jag.
a beutiful disaster what you made me, but everything will change, and I will be beutiful again.
värmeljus
får jag ta din hand?
låt mig få tända mitt lilla värmeljus som så många gånger förut
jag vill leda dig genom dimman vart den än leder oss
låt mig få hjälpa
jag vill inget hellre, än att se mitt värmeljus lysa igen
gå.
som en skugga i ditt protokoll av svek?
jag vill inte stå i din bur längre, jag vill inte sitta. jag vill ut.
jag vill ångra samtidigt som jag glömmer dig. snälla. gå.
massa metaforer som inte leder mig någonvart, jag har förgäves sökt efter ett facit,
det finns inget rätt svar, bara att felet är du.
slut.
satt bara i ramarna, på mitt liv,
för när jag breddade dem, försvann du
