FrökenGoulash

Stämningen, av det icke existerande tystnaden.

Folk i andra delar av huset, stör det som borde vara lugnt här.

Den enda tid vi hade till tystnad

Den enda tid, som ljusen borde brunnit ut.

Osäkert och trevande ramlar jag i skuldkänslor, och återigen

Jag är en tjuv i de förflutnas skuggor. Jag finns egentligen inte till.

Inte där jag borde vara.

Hur naken kan en männsika vara, utan att behöva skyla sig?

Jag blev platt.

Inte som en pannkaka, utan mer som en fanatiker utan blod.

Jag dansade i cirklar som mer var som trianglar.

Jag sökte dig, och missade dig med en milimeter.

Jag minns att det gick fort, sen blev jag platt, som en pannkaks fanatiker.

Jag hittade ett sam-vete på golvet.

I form av ett ägg-erande pulver.

samvetet var inte mitt. ändå vispade jag sönder det.

Och återigen, blev jag platt.

Vi är oskriven musik i nattens skuggor.

Poeter som diktar soluppgångarna

Nattens marsalker,

vi som håller livet uppe

- Här döden smyger tomma suggor.

Vi är energin, precis innan tråden spricker.

Ta av hatten broder, vi ska ut på upptäksfärd,

I Regnskogarnas hemligheter

Låt mig

fiska upp det som är viktigt

lång inne i dig.

Framför livets vidunder ska vi vara underbara

och kanske lite till

Det är konstigt hur du kryper dig på,

när allt blivit som förr. Tvärtom

Hur du cyklar förbi i minnet,

snabbt, knappt märkbart

ändå får du mig tappa andan.

Jag kan inte bestämma mig, hurvida det finns något där.

Utan att vi säger något till varandra.

Jag ser hur du försöker våga.

Det ser jag allt.

Han rörde på sig,

som att få min uppmärksamhet.

Aldrig har han fått mig snurra så.

Aldrig under evigheten.

Regnet som vår förare i livet valde att köra om ovissheten i 100 km/h.

Han skruvade på sig, hostade i handen, undrade.

Han har aldrig fått mig tänka så, genom sina egna funderar.

plötsligt gick han av bussen.