FrökenGoulash

du vet att det finns ord som vi aldrig säger.

tankar som aldrig skrivs ner.

saker som vi inte riktigt klarar av.

och saker vi struntar i.

och det är därför du måste älska mig,

för det kommer inte av sig själv

.

jag är trött på att vara vis.

trött på att känna ilska.

trött på att gråta sig till tomhet,

trött på att känna vilja

jag vill hitta en ström,

känna en medborglighet

känna kyrkans alla ljus tändas för oss 

- som en evighet

släppa de spänningar vi bär på,

och plötsligt gå vidare

- mot egentligen ingenting

men vi har allt att hämta

älskar du mig?

du vet på det sätt som någon borde älska en annan?

på det sättet som kommer gynna oss och inte senare förnedra oss.

jag vill inte stå mitt emot dig och höra omgivningen peka.

inte igen.

jag litar på dig.

så mycket jag bara kan,

men om jag inte litar på mig själv

kan jag inte heller lita på någon annan.

vet du?

att du var aldrig ensam

nätternas tysta rop - dom ropade på dig

men inte för att förnedra dig

för att se på dig, och låta dig speglas i dina ögon

för att du ska kunna se, att du är precis som alla andra,

om än lite annorlunda.

och det är det  jag ser hos dig,

allt det som jag inte kan inte hitta någon annanstans,

för det är det som gör dig unik.

jag kan inte vara mig själv, kring en publik som ständigt tittar på

jag kan inte visa glädje ropen, inte visa lycko tårarna.

jag kan gömma mig och springa sakta mot en solnedgång,

ännu en dag med spretiga metaforer,

men jag är fortfarande ledsen, 

samtidigt

som jag är förevigt lycklig i dina ögon

vet du vad livet är?

vet någon hur man ska svara?

vet du,

hur man ska kunna behålla de hemligeheter

som gör dig till du?

minns du hösten? - vi satt mitt emot varandra

och vi sa ingenting.

men ändå visste jag allt om dig, då våren kom

och när knopparna slog ut.

-och vi slog i blomm.

jag höjde mina klackar, och plockade fram färgerna igen.

sen kom vintern,

och jag satt själv vid köksbordet.

jag hittade färgerna på golvet under mig.

livet rann av mig,

kan du svara mig?

vad livet egentligen är

(foto: Lina Scheynius ©)

du vet väl hur jag blir, när jag ligger mot din hals?

tiden som jag räknade, flyger fortare förbi ju längre jag ligger där.

och jag antar, ju längre jag ligger mot din hals.

ju fortare närmar vi oss slutet

jag kan inte låta dig äga mig.

jag kan bara låta dig gråta hysteriskt framför mig.

för det är så jag har gjort.

mer än varje dag,

jag vet att vi älskar varandra.

för det gör precis så ont.

som det gör när man älskar någon.

mer än varje dag.

man vet nog aldrig vad som håller,

och varför du inte frågar hur jag mår.

och varför kontrasten blev så tydlig

mer än varje dag.

det är smärtan som får mig gå vidare varje dag,

och artigheten som gör mig tacksam

men jag tror inte du förstår

mer än varje dag.

jag vill inte svika, men jag känner mig sviken.

och jag vill inte hata, men jag tror det sitter långt i mig.

och jag vet att det är så svårt att förklara.

för det är mer än varje dag.

det är blickarna som visar att vi hör ihop.

det är känslan som vi får tillsammans vi ska dyrka,

och göra allt för att hålla uppe.

det är vetskapen om att finnas till för dig, som får mig älska.

det är blickarna, som kommer visa när du svikit mig

det var alla blickar hon gav dig,

som var svaret på alla frågor du har idag.

alla tomma ord du gav henne,

som kunde bli det som ni båda ville nå.

alla de timmar ni tittade på varandra,

det var då hon ville fråga dig som mest.

all tysta tankar du tänkte när ingen kunde se dig,

det var under tiden, hon dog lite för varje dag.

varför la vi oss aldrig på ängarna vi lekte på som barn?

varför kände vi inte minnena, långt inne i våra kroppar?

varför lät vi de allra vackraste tiderna försvinna,

varför höll vi dem inte kvar?

kommer du ihåg, när vi sprang i parken,

av ingen anleding alls 

månen lade himmelska skuggor över oss,

och vi kände evigheten.

varför kommer vi inte ihåg?

lyckan smekte mig på kinden en gång,

idag minns jag den så tydligt.

jag fylldes av den själ jag så länge left i avsaknad från.

kärleken växte för livet, även fast jag visste att det skulle bli svårt.

jag växte ihop till en, och jag lärde känna mig själv.

jag blev någon den dagen,

du gav mig livet tillbaka

vet du vad?

du har aldrig varit min, för jag har inte rätten att äga dig.

inte äga världens godhet.

jag har inte råd, att förlora dig,

men inte heller, att äga dig.

jag har aldrig upplevt, det jag i hemlighet drömt om i barnkammaren.

allt, medan jag drunknade i mig själv.

drunknade i takar på hur jag kunde varit,

hur allt kunde varit.

i hemlighetens drömmar svävar jag,

som den jag egentligen är.

det är färgerna du målade mig med,

som gör mig till den jag är idag.

och sunderna är pianotoner som sakta filtrerar verkligheten.

det är oftats då som löven faller,

och hösten blir till en morgondag.

det är då - jag behöver dig som mest.

stjärnorna lyste i harmoni med solen.

och fåglarna sjöng våra namn i träden.

vi flög till månen,

när svor du evighet till mig.

sedan vaknade jag,

och det var fortfarande november.

det enda jag kan lite på, är doften som du har.

den gör dig unik.

jag känner tryggheten hålla tillbaka till livet,

så att den inte flyger iväg någon annanstans,

till någonstans jag inte är.

du får mig leva,

med doften som du har.

du lämnade mig i ensamhetens tecken.

och plötsligt kände jag mig inte lika ensam längre.

jag var förtvivlad

i en blandad skräckslagen förtjusning.

men det är över nu

- för jag springer mot solnedgången.

jag vet att när jag inte kan sova

- tittar du fortfarande på mig

och när jag fryser och vågorna där ute går kall

lägger du handen över mig.

jag vet att du kommer vara där jag behöver dig.

alltid.

jag kommer inte riktigt ihåg. när regnet föll mot min hud.

och när regnet, blev till snö.

och kylde alla de känslor jag burit på.

till jag inte längre, kände någonting.

Varför slår tystnaden mig så hårt?

På ställen jag inte visste fanns

Varför tar du mina ord?

Även fast vi inte pratar lika.

Varför tog vi varandras värme?

Och fortfarande så fryser jag.

Varar för evigt bara så här kort tid?

Och när torkade våra känslor,

Eller när frös de till is?

Jag vet att jag fastnade hos dig,

Och du aldrig kommer att glömma mig.

Men det räcker inte,

Jag kräver så mycket mer.