FrökenGoulash

de vita kristallerna löstes upp på marken, 

som de egentligen aldrig funnits där.

som vi inbillat oss allt.

men jag vet att de föll,

och att vi faktiskt stod där tillsammans,

medan tårarna föll mot det som borde varit snö.

tankarna stannar inne i mig,

för ute är det så kallt.

men jag vet,

att snön 

snart kommer stanna på marken

jag sträcker händerna upp

lite längre nu än förut.

upp mot ungdomens evighet.

jag har förlagt det som gjorde mig till ung 

allt jag har är rutiner som gör de tunga molnen ännu tyngre

det är därför jag står här nu

och pallar mina äpplen.

jag har ett andetag,

som jag inte riktigt kan släppa

du.

jag förlåter dig karin,

för allt dumt du någonsin gjort.

släpp rädslan och våga göra nya misstag,

lär dig så mycket du kan påvägen.

släpp taget om det som gör att du mår dålig.

för du är värd mer än så.

till lysekils vädret och de som inte står i regnet med mig.

jag orkar inte de tomma lögner du är byggda av.

för det är min ångest i vars mörker du blir ljus.

Det känns som om jag sitter och väntar på att du ska komma, men jag har väntat för länge nu.
Jag har lämnat mig själv på vägen, för att kunna möta dig.
Acceptans är det som gjort att det här förhållandet kunna legat och vänta ut tiden.
Men den rätta tiden kommer aldrig.
Och jag fortsätter vänta på en tid vars klocka inte verkar existera.

du kan gråta mig floder.

mina ögon kommer ändå aldrig bli våta.

du kan riva min hud sönder,

för jag vet att den läker igen.

men rör du mig in i själen,

får du lova att aldrig göra mig illa.

jag vet att det är dags nu.

jag känner det in i benen.

jag har inte väntat för länge, men jag har bråttom nu.

det är kvällen före  julafton.

eller det är så det känns

för jag lever i ovisshet, för framtiden bakom hörnet.

jag ser inte ljuset som vi har där,

men jag känner det - det reflekteras i dina ögon-

orden har länge fastnat nu.

men idag bröt de lös.

du befriade dem.

och jag älskar dig för det.

plötsligt släpps vi fria i en atmosfär av sanningar. 

vi slog upp fönster luckorna till vårat förflutna.

och stängde för en stund dörren till framtiden.

medan vi förtynade i verkligheten

för varje löv som faller växer känslan 

för varje låt som går i moll inser jag.

vart finns vi, under den tid vi träffas?

vi låg bredvid varandra, du och jag.

och vi såg varandras tankar, att det borde vara du och jag.

men vi skulle aldrig förbli.

vi ser framtiden i varandras ögon. 

men vi stannar där.

pinsamheten och fötter som värmer varandra under bordet.

vi kan aldrig,

aldrig mer än nu.

du är livet som finns i mina ådror.

men jag kan inte ta i dig.

våra vänner ser inget, även fast det känns så stort.

du tar i min hand, när varken jag eller någon annan märker

snabbt och omärkbar är vår kärlek.

för vi kan inte,

inte mer än nu.

They sing it on the radio, It's time to let go.
But we're not ready, we're not ready at all
Cause we are
like you said, this is a fight, together and not alone
the smiles have lost and gone away, as sad losers in the rain.

and we did not follow.

vart tog de nätter vägen? som sakta försökte sluta oss in i en overklig verklighet?

de nätter vi sprang ifrån. 

Det är jobbigt att vara en ständig krigare på jakt efter nya offer,

en ny verklighet.

orden som hamnar på papperet blir inte poesi,

utan mirakulösa vändningar till ingenting alls.

jag tittar fortfarande på klockan, 

tar ut dina steg.

men jag måste må bra nu.

för att det är jag.

du finns inom mig, men aldrig utanpå.

livet kretsar kring behovens morgondag.

och skönhetens olösta gåtor.

jag längtar till imorgon, men vet inte till vad.

jag ser tomhet i den kärleksfulle muraren. och jag vet inte vad.

allt som var vattenfast är nu frågetecken som är svåra att ta på.

jag har svårt för ärliga ögon som jag inte kan möta med sanning.

jag antar att det närmar sig en novembervals

ville du skapa mig något?

ville vi mötas på samma väg?

och vart stod jag i stormen som du dragit mig in i.

och vart tof regndropparna vägen från min hud?

vart gömde du trasorna av ditt liv?

och varför, får jag inte lappa ihop dem?

för jag behöver dig.

mer än någon annan

höstens varma färger bröt kylan inom oss.

och vi behövde inte längre leta.

efter det något som vi saknat.

vi förstod att fylla de bitar vi tappat,

skulle ge oss livet tillbaka.

för varje nystan som vi luckrade upp.

fann vi sanningarna om oss själva

det var skapandet som gjorde oss förbi.

och kännslorna som gjorde att vi kallnade.

så fort jag tog i dig, smälte jag ihop till en obefintlig hög.

och vi var väl till intet gjorda.

men jag älskar dig,

och det är allt som någonsin kommer betyda ett något.

jag älskar dig.

du vet att jag måste ha ett förhållande med mig själv.

jag vill inte ha en saga. men jag vill ha ett lyckligt slut.

jag behöver skrika, och jag behöver att du lyssnar.

och öppnar dina fönster för mig.

för jag tänker inte stänga in mig i ett mörkt rum, inte igen,

ty solljuset är allt för dyrt.

och mina höstmorgornar kommer alltid gå före dina.

oavsett vad jag känner för dig.

jag vill inte a fairytale, but I do want a happy ending.

för med dig var det en undanflykt från verkligheten.

en tillbedjan om aldrig nåbart uppvaknande.

för det är du och jag.

sometimes life might run away from you.

and somehow somewhere, someone will save you.

if you are ready to get back.

det finns saker. vännen min,

som may be forever, but never for sure.

jag vill och vet, din stora hemlighet.

men bara för att vi känner så,

betyder inte att vi kan sluta kämpa.

det kommer alltid finnas en imorgon.

men tvekar du, förändras den.