FrökenGoulash

det finns stunder,

då sommarfläkten yttrar sig i vinterns bitande kyla.

då ensamheten är det som får sommaren känna att den -

- faktiskt inte är ensam.

gånger då ljuset inte tänds,

utan står för länge sedan slocknat 

som en bekräftelse på,

att det finns fler liv än jag.

ni kanske inte vet.

men jag behöver inte räddas.

jag kryper bara under röken,

som era eldar ger.

det fanns lustar som glömdes.

någonstans på vägen. 

bland sprängda högtalare fann vi vad som kom att bli vår vardag. 

en bomb som  lyckligtvis sprängdes precis i den stund vi lämnade varandra.

- och kanske just därför.

svalorna bildas i grupp för att utföra den livslånga resan,

precis som jag på perrongen.

livet börjar i samma stund som den första foten lyfts.

och jag vet det.

dagens vila blir till morgondagens förhoppning,

ungefär samtidigt som solen går upp.

jag vet att du sitter och tittar på samma sol som jag,

om än inte på samma sida.

men jag vet,

för jag känner dig.

allt jag gör mot dig,

allt de som alla ser

det kommer alltid vara så,

för så har det alltid varit.

oavsett vem som stått vid min sida,

har jag alltid suttit i ditt knä.

med alla tankar osagda

oavsett vem som för stunden hållit min hand.

så längtar jag alltid efter din värme

när jag stått själv, 

med väntan som min ende vän.

är det alltid du som räddat mig.

tiden försummas av vänskapens alla regler.

och vi glömmer.

Precis som du.

som livet växer och vissnar, väcks känslor till liv. 

när alla de drömmar ni tror jag saknar, slocknat för länge sen.

när solen har gått upp och livet blir dödens verklighet.

när jag är lycklig och drömmar som jag lever i.

när vårens nya själar intar sina positioner i parken,

och jag känner värmen sitta bredvid mig på bänken.

när jag äntligen uppnått

det ni tror att jag egentligen inte är.

från: 2008-03-03

han gjorde dig till något - som saknar ord.

jag vet att du var rädd.

rädd att släppa mig fri.

ut till något som du inte visste.

du kunde inte lita på att jag skulle stanna kvar hos dig.

men jag tänkte inte försvinna.

jag tänkte vara kvar.

jag kunde inte hålla din hand.

den tid som du ville ha mig,

för jag måste ha båda händerna fria

om jag skulle falla.

jag vet,

du behöver inte säga det till mig.

för jag vet.

 foto: Emma Lindberg

jag har så mycket att säga dig,

om livet om mig själv.

men ibland pratar jag för slutna öron,

öron som längtar till någonananstans.

och du vet,

att om du inte vill sitta här,

så lämnar du mig inte ensam.

minnen och skratten, kommer alltid eka inom mig.

men utan dig, är jag inte ensam.

för du vet väl,

att det finns fler som du.

det är väldigt länge sen nu,

jag kunde prata med mig själv.

på ett sätt som är ärligt.

för du tog den tiden ifrån mig,

istället sattes jag i ångestfyllda moln.

jag älskar dig, och det är det som håller dig kvar.

när du egentligen inte är välkommen.

det är dimman som inte är du,

som får ljuset av allt annat att slockna.

jag brukar gå ut ibland, till alla de ställen vi varit på.

men jag minns inget,

inget av mig själv.

jag skriver inte för att hata, inte för att jag menar allt

men jag har tappat mig själv i dina armar.

och jag måste ha mig kvar.

det är vattenytans vågor som får tiden med dig stanna till.

minnen som är sämre än du

som får mig kämpa

en dag till. 

Ðet är när jag saknar dig som mest,

som jag hatar dig över allt.

när jag känner av den ensamhet du lämnat mig med,

lämnat mig i avsaknad av ord.

jag vet att det är svårt ibland, och vi måste fortsätta på de vägar vi valde som rätt.

men det är när du lämnat mig,

du lämnat mig i avsaknad av hopp.

jag kan stå och hoppas, själv på toppen av de högsta bergen,

och hoppas på elden inom mig.

men ett hopp bleknar lätt i kylan,

det gör inte två.

det är när mina lungor sviker mig,

jag behöver dina till mina kan fortsätta igen.

vi kan fortsätta till snön faller tung.

men ett hopp bleknar lätt i snötunga fjäll,

det gör inte två.

Jag ville skriva ord, så vackra.
Men så att du ändå förstod.

Jag ville förklara,
hur solen värmde ditt hår, 
så att det lös som guld.

Hoppas att du förstod, 
hur du gav mig livet tillbaka. 
Och hur jag öppnade nya dörrar, 
med kraften du gav mig.

Hoppas du förstår, hur mycket jag förstört, 
för att kunna överleva. 

Alla vänner jag lämnat med tid som argument. 
Om mitt liv levas finns vänskapens tid inte till. 

Jag vill ha allt, jag vill ha en evighet. 
Jag lämnar allt, för att gå återigen mot horisonten, 
åter mot nya liv. 

Jag börjar på nya meningar, innan dagen blir förbi. 
När något blir för länge, håller det mig fast. 

Jag ville skriva ord, om hur vacker du var. 
Men det tog för länge att hitta dem 
jag ville inte bli fast.

jag fortsätter att springa,

men du springer inte  längre efter

det är det som oroar mig mest.

jag vet inte hur jag ska ta i dig när hela du är hal

och hur jag ska känna när allt jag känner är hat.

du springer inte längre.

jag kan inte sluta, även fast jag ser hur långt borta du egentligen är

men min acceleration går inte att stoppa,

för jag vet att den leder mig någonstans,

någonstans i framtiden.

jag funderar ibland,

vilken väg du valde och vad du tänkte när jag försvann bort från dig

och om du någonsin hittade dig själv.

och varför du slutade springa.

hade din lukt försvunnit från mina lakan,

hade jag kunnat lämnat dig nu.

jag ser i dina ögon, att vi är som närmast nu.

och att om vi inte försöker

kommer närheten bli osäkerhet

och handlingar till minnen

metaforer till gåtor

vattendroppar som sakta fryser längst vår ryggrad,

får oss tappa känseln,

för vilka vi, egentligen är.

vi kan inte skrämma oss själva längre,

båten som tog oss mot verkligeten,

tar oss nu bort till  ensamheten.

livet lämnar oss,

och vi blir ensamma kvar,

det är därför

jag är så rädd att bli ensam.

vi snurrade ner för gator och nätter.

medan månen gav frosten ett sagolikt lyster,

och magin som var överallt

och natten, tog aldrig slut.