lätta tankar
solen går alltid upp
medellerutandig
vi växer i varandra när vi är som mest sårade.
mede sargade känslor lyfter vi upp i en annan dimesion.
medellerutandig
vi lever i solnedgången,
då man kan känna gräset under våra sårade fötter.
med eller utan dig - lätta tankar.
över en natt
med soluppgången som mål satte vi oss mot havet.
med de sista vindarna innan natten i ansiktet.
vi ville se,
när världen vaknade igen.
under de kallaste timmarna, insåg vi, vad värme egentligen innebar.
nya metaforer växte till liv.
och så kanske också känslor.
när solen väckte oss,
var allt som alltid vanligt igen.
Dialog Med Ett Samvete II
”mm..”
”tugga gärna klart först”
Jag vek servetten generat, i väntan på att du skulle tugga klart.
”Persiska mattor då?”
”kanske, faktiskt”
Sol däcket vi satt på, soppan vi åt. En persiskmatta, med oändligt mycket mönster.
Secondhand glasögonen från myrorna i Sverige, som jag köpte när du berättade för mig att första soldagen hade kommit till Tyskland.
Äkta raybounds. 25 kr. idioter tänkte jag och tog dem direkt i väskan.
Alltid röda läppar.
”eller en flock med måsar”
”måsar?” jag tittade på dig.
”måsar du vet.” vi ställde oss upp, betalade och gick av soldäcket, på väg mot en annan horisont. Vi stannade, jag satte min röda träsko mot väggen, du sällde dig en mit framför mig.
”eller en port”
Porten som jag lutade mig mot gick upp.
Det blev en persisk matta.
Dialog Med Ett Samvete I
Och rökte endast för rökandes skull.
Scenen skulle bli så mycket bättre då.
Jag väntade på, att du skulle komma ut ur porten.
Se mig i den dekadens som cigaretten gav.
”du vet att vi människor liknar böcker efter oss va?”
Du vände dig om, såg på mina röda träskor.
Det var en regnig kväll i Tyskland, och min mörkblå kappa hade hunnit blivit svart.
”Nej, hur då?”
”Vi vänder dem med ryggen till, då själva hjärtat av boken är som längst in, precis som med människor”
Du upptäckte revan i mina strumpbyxor. Du älskade det.
”Det är sant”
Jag bet mig själv i den röda underläppen, dyrt läppstift.
”men du har aldrig tänkt på det va?”
”nej”
Det var som mina ord, fick det ledsamma tyska regnet att sluta falla.
Du andades för första gången på länge, mycket länge.
Du slängde upp din tunga ryggsäck på ryggen, men du gick ingenstans.
”Vissa böcker är lena som siden, medan andra, hårda som sten”
Du satte dig på bänken som stod vid betong väggen
”jag gillar inte folk som röker”
Jag släckte den mot klacken på träskon.
Du tittade på skon, där cigarettens glöd gjort ett hål i klacken.
”du gillar inte cigaretter”
”kanske”
Klackarna mot den blöta asfalten ekade längs de tomma gatorna.
15/3
dekadensen la sig som en varm vinterrock kring mina axlar.
alla de själar som vistats hos mig ikväll har varit, och alltid förbi.
fettet som försvunnit togs in under dekadensens varma dimmor.
ångest.
men darling
- pretend it´s france.
knoppar och konstnärligheter
värmen från de spruckna plattorna steg som älvor om natten.
allt som skulle göras var gjort.
allt var magiskt, alltid och som förut.
lyckliga slut,
lyckliga sagor.
hustaken flög som änglar i himmelen.
allt var högre än någonsin
det gröna föddes ur den gråa himmlen,
och allt var på väg.
beundran, knoppar och mystiska konstnärligheter
mars
Snön började falla och jag stannade mitt på vägen.
Jag var lycklig, men inte där jag var just nu.
Jag hade stannat i frågor som jag egentligen inte behövde besvara.
Inte ville, kanske.
Svaren var så uppenbara, att allt jag behövde göra var att gå vidare,
Och inte tappa fattningen.
Jag var själv i byn den natten, bara jag
Och mina stora stövlar såklart
Det var här jag mötte mig själv på vägen,
Jag sa åt mig själv att släppa lös de frågor jag ännu inte besvarat,
Låta de flyga iväg, utan ett ofullständigt svar.
Jag stod på mållinjen, mållös.
Jag var rätt trasig, när jag mötte mig själv,
Helare än någonsin
Jag visste inte hur jag skulle hantera lugnet som jag kände,
Hur jag skulle kunna vara lycklig, och bekymmerslös?
Ett tillstånd som förvirrat mig så,
Att jag vände på vägen
Gick mot ingenting
Saken är den, att jag har varit lycklig förut
Bara den kvällen, kände jag en nostalgisk lycka
Lyckan som allt har gett mig, även det som gjort mig ont
Jag stannade på vägen igen,
För att vänta in mig själv.
du vet ju.
du vet ju
antagligen precis som alla andra.
att rosa moln kan snabbt bli till regnmoln.
- och då kan du inte längre stå kvar.
men du vet ju,
att det måste upplevas, för att du ska bli klok.
3/3
Det handlar om att aldrig glömma, den uppskattning som du ges.
och det var det du glömde.
molntäcket som länge legat över oss nu,
det som vi måste ta oss igenom
- för att hälsa på solen
mina drömmar och blöta skor tyngs av regnet som faller i verkligheten
höstvindarna som tvingade mig ut på öppet hav.
och allt det andra.
bland rosenbuskar och tagg
just nu.
och ingen annanstans.
där du behöver vara.
hemligheter,
har blivit oroligheter.
hur ska nästa blad vändas?
när vi klippt av varandras fingrar och frihet?
utan att riktitgt ha varandra.
det är just nu,
och ingen annanstans..
första.
de snabba fotstegen.
mot träet som ger med sig, lite till för varje år som går.
solen vars entré gör sig pånytt född för varje gång.
bara jag.
bara själv.
det är nu jag hämtar mina andetag.
andas in den ork jag påvägen tappat.
här dömmer ingen mig, och inte det jag tänker.
bara jag.
bara själv.
backarna kommer och jag kan verkligen visa mig själv.
jag orkar.
jag kan.
antedag blir ansträngning, för varje steg jag tar
det är inte soluppgång på soluppgång som får vintern att försvinna,
det är när jag, kan springa igen.
materia till gas
för varje ljus jag tänder.
väcks nya ideér till liv.
- och något annat släks.
och för varje sten jag vänder,
hittas nya kunskaper.
- och annat glöms bort
och för varje leende med tänder,
väcks nya kännslor till liv
- och nya hjärtan krossas
och för alla nya bränder
blir materia till gas
- och någon förstör sitt liv
och dina varma händer
värmer min kalla mage
- och något blir förevigt
påväg hem
det är träden som avslöjar det.
mörkret som bekräftar det.
hatet som säkrar det.
vraken till hus vars vindskivor
har förlänge sedan blivit icke existerande
och ljusspåret som blivit våldtäktsmark.
det är därför alla här, är antingen feta och lyckliga eller smala och för all framtid förstörda.
osäkerheten växer och klyftan mellan dem ökar.
låtarna på ica som får oss gå ner oss själva ännu mer,
låtarna som sitter i väggarna och skivan som aldrig tycks ta slut
statens katogorisering fick all mystik att dö ut.
och åkrarna som aldrig vill börja växa.
kanske var det regnet
klackarna mot den blöta gången förstördes sakta av regnet som aldrig tycktes sluta falla.
och allt jag kunde göra var att öka takten, och åter igen.
den natten
la sig som nyvakna minnen över mig,
och jag hittade inte ut ur dimman.
kanske
för att jag var rädd,
eller bara kall av regnet som aldrig slutade falla.
[änglar bland moln]
segla iväg mot nya vatten.
bland oroligheter och brist på förstånd.
för det nu vi har chansen,
att lära oss
- vad misstag egentligen innebär.
line
det var horisonten som mötte mig,
som skrämde mig mest.
inte orden du sa,
eller löftena som ekade i samma stund jag gick
och du föll ner från pallplatsen.
utan det var bredden av hjälplöshet.
som mötte mig,
när jag stod aldrig lika ensam,
som förrut.
dina rosenröda kinder
jag var aldrig den du ville att jag skulle vara.
för jag var aldrig mig själv
jag gömde mig själv
i rädslan av att vara fel.
för varje plagg jag tog på mig,
försvann jag bland molnen
molnen, som du från början blåst bort från mig
för varje andetag av tvivel,
tappade vi varandra.
och jag kunde inte lita,
på det som ditt folk hade förstört långt innan dig.
men vad jag än säger,
kommer jag alltid sakna dina andetag.
och förlåt.
vecka
det är färgerna i handen,
och det starka tet.
som fick mig sitta uppe hela natten.
jag tror att jag mötte dig,
någonstans på vägen
mellan oskuldsfullhet och bakfyllan
som jag inser
att våga ger mycket
vackra stunder med kvicka slut.
förundran och besvikelse.
bland lockar och solnedgångar
tomhet som enda minne
med glömskhet som tecken inser jag
hur mycket jag kunde haft.
times when I hurt you
sår läker igen,
som vi alla vet.
men dina blickar
kommer fortsätta att döda mig.
lite mer, och lite till
metafor om evigtiden
hopplöshetens förunderlighet.
hur ensam den egentligen kan vara.
jaga mig
jag visste redan innan,
men vågen hade hunnit bli allt för stor.
när jag kommit upp på stranden,
föll ovetsamhetens hetta över mig.
och plötsligt.
försvann jag bort,
i ensamhetens tecken
