Intro till årstid
Var inkörsporten till tillintetgjort misslyckande.
Facit har alltid varit tillgängligt,
Men aldrig eftertraktat
Livet ville inte veta,
Vad ödet tillhandahöll.
En fitta i vittula
Innan det sårar mig för djupt.
Önska mig livet,
Innan det försvinner medan jag sover
Önska mig ett något,
Så jag aldrig blir ingen.
Låt mig känna luften,
Den livet andas.
Önska mig hälsan,
Så jag aldrig måste finna mig i dess motsats.
Önska mig,
Så jag kan leva fri.
kanske en söndag
jag glömde vilken låt det var
till och med vad artisten hette.
på en dag jag inte kommer ihåg namnen på.
men det var sommar.
sönder klippta byxor,
och en gravitation av pollen
en romantisering
av
ingenting
i våtrummet
Med egendomlig humor dansar hon fram,
som en svala på amfetamin.
Hon dansar över ängen,
andas in storstadsluften.
På torget ser hon människornas förunderliga tecken,
de som skapar mening.
stig
jag vet att du går i varje fotspår jag någonsin tagit,
och de jag kommer ta.
Jag ser dig inte, då jag istället blickar framåt
men jag hör dig.
Att du försöker prata med mig,
spelar ingen roll.
För jag har inte lyssnat.
Låt mig lämna,
finnas för mig själv.
Till då jag förhoppningsvis har hittat tillbaka
till det som en gång var mina egna fotspår.
två sexpack och väntan på en soluppgång
det är där du hittar mig.
för allt vi betyder.
för något
kväll
du är ringarna på vattnet.
värmen som gör mig kall.
även fast du gjorde mig kall,
kände jag alltid din värme.
det finns vackra melodier.
skrivna om dig.
det är jag rätt säker på.
jag känner dig, för varje takt som går.
låt mig finnas hos dig,
så jag kan finnas hos mig själv
se mig, så jag orkar se mig själv.
finns här
även
när jag inte finns där du är.
vår
vi är olika du och jag.
du har pärlhalsband,
jag har byxor.
låt regnet falla,
låt mig känna lukten.
lukten av överkommen ensamhet.
låt mig få sova till ljudet,
av regnet som faller ned.
det första vårregnet.
låt allt vara klart,
den nu kritvita tvätten ren,
låt mystiken falla kring mig.
låt mig, få röra vid dig.
vårnätter med måne som nattlampa,
då jag läser de sagor, jag själv har skrivit.
du och jag är olika, på hel olika plan.
viljan att lära,
viljan att lyssna.
men endå så olika.
låt mig dansa i de salar.
där sanningen en gång funnits.
andas in den friska nattluften med mig,
känn underbart.
låt svala lakan värma oss.
i stunder av förtvivlan.
skänk mig din gåva,
din tanke.
känslan av oändligt strävande,
motsägelsefulla konversationer.
poesin växer som ogräs mellan kullerstenarna.
vänta på det,
vänta på dig själv.
spring inte till dina ben inte orkar mer
ty de ska bära dig resten av livet.
låt molnen få dig inse
att livet kommer åter.
M
när kraften att andas tycks ofattbart långt borta.
när de mest dramatiska uppenarelser verkar obetydelsefulla.
ger du mig kraften att andas.
orken att finnas till.
du gör det de verkninglösa magiskt.
mörkret, betyder att ljuset aldrig är långt borta.
det du lärt mig,
kunskap för att leva ett liv.
en ofattbart magisk gåva.
ärliga ord,
hos en ärlig dotter
vackert
det finns ett hjärta.
någonstans i dig.
ensamt och bortglömt,
precis som du.
bortglömda cirkustoner,
som du.
du letar efter svar,
när du inte ens ställt frågan.
du tycker att kontrasten mellan svart och vitt suddas ut.
och blir till grå.
precis som du
när det är du,
som håller i suddgummit.
v.
förlåt att jag sviker,
vi varje ögonblick vi har.
pollenparodi
Och kanske alltid
Det kommer nog vara så.
En kittlande hemlighet,
Som växer i takt med våren,
Och fryser med kylan.
Med en stark entusiasm växer något.
Vackert ogräs på marken
Skapas gör de leenden, som gör oss alternativa
Och vattentäta.
På den östra sidan står jag
Med dig på söder sidan
Alltid med dig,
Fast någon helt annanstans
Parkens gräs lyser igenom,
Alla tycks lyckliga i tvetydiga skapelser.
Vi vill inte alls, men vi vill allt.
I siden gör själen saker
som kroppen aldrig skulle hinna med
Rosenröda kinder, i en rosenröd solnedgång
Bland frostiga tankar
Träden vi skapade
Som retur av det vi en gång skapade
Luktsinnen som ständigt skärps
I jakten på nya löften
och pollen som aldrig slutar nysa.
sommarnatt i december
mina ögon glöder
för så har det alltid varit.
när jag inte känt glöden inom mig.
har jag alltid funnit den igen i spegeln.
alltid,
har jag påmint mig själv om att leva,
nu och inte imorgon.
det är därför jag måste lämna ofullständiga strofer.
utan någon som helst anledning.
så länge mina ögon glöder,
kommer livet finnas i mig.
manvarg
du är ett intetsägande eko...
av mina andetag
egocentrisk orgasm
Tyst bredvid våra undertryckta känslor.
På bänken bredvid ugglan som särats som det kloka i dig, från din kropp.
Vi sitter här, ugglan och jag.
Vi väntar på dig.
Jag kommer bli klokare på grund av ditt ovetande,
För ugglan och jag, kommer bli vänner.
Rösterna du hör, är ekot av ditt medvetande.
Såren, som gör ringarna av ditt förflutna att växa fast i dig.
Som när vi slängde sten i ån, ugglan och jag och plötsligt frös vattnet till is.
Du. Har ingen aning.
Inte utav egocentrisk orgasm, berättar jag och ugglan det för dig.
Utan vi gör det
- för att du ska ta ugglan tillbaka.
Minuet in G
i nattens skuggor.
oskuldsfulla spöken,
i slottets salar.
livet, på olika villkor
Dialog med ett Samvete III
- i min närvaro
- jag vet
jag tog på mig träskorna, samtidigt som jag lutade mig med underarmen mot dörrkarmen.
alltid, nu och då.
dra dig till minnes, du satt i rummet med henne, hon frågade om dina blåmärken. vart dom kommit ifrån.
- vad vill du åka?
vi löste in oss i morgonsolen på nöjensfältet i centrala Tyskland.
jag skrattade när jag tog upp flingpaketet.
mario pasta, jag tittade bort mot dig där du satt nerhukad över datorn, jag började nynna på låten vi gjorde narr av,
när det först kom ut.
alltid och förevigt.
alltid röda läppar, och förevigt röda tröskor.
med dig.
vi satte oss i en bergodalbana.
där blåmärken skapas.
vindarna som flög förbi.
När du inte längre finns till, är det svårt att finnas till för dig.
när du låtit din blomma torka allt för länge.
då du avvisat alla vattenkannor.
gånger du lämnat mig sömnlös på natten.
tiden, då blomman lämnats utan vatten.
då dina oundvikliga hemligeheter, händer i fullt hus.
dagarna då du tror att vi inte ser dig,
när du inte sett dig själv.
jag lämnar dig, ingen krycka längre,
lämnar till fågelsången
jag kan inte längre vara din krycka, när du måste kunna stå på egna ben.
jag bär på en ryggsäck. Det vet du.
därför kan jag inte ta dina stenar i mina händer.
tiden och dagarna då jag inte kan stå bredvid dig,
när du inte finns till för sig själv.
för dig som inte ser
vi fanns där.
osynliga för blotta ögat.
vi skrek allt för länge inför dövas öron.
grät inför den känslokalles åsikter.
splittrade dagar med nya ord.
ensamheten i mängden,
vi är ensamma tillsammans nu.
ensamma hjärtslag.
vi bildade starka stämmor, inför din tovdövhet.
vi målade upp livet,
allt inför din färgblindhet.
till något nytt
solen som krispar lätt på dörren.
körsbären är som mörkast nu.
oväntade angelägerheter vänder sig på gräsmattan,
bli till något nytt.
haren som sakta byter färg från vinter vit till jordbrun sommar.
nordanvinden som äntligen blivit snäll.
lugnet som har väntats,
lugnet som brytit all stress.
det är sommar nu.
