FrökenGoulash

det var horisonten som mötte mig,

som skrämde mig mest.

inte orden du sa,

eller löftena som ekade i samma stund jag gick

och du föll ner från pallplatsen.

utan det var bredden av hjälplöshet.

som mötte mig,

när jag stod aldrig lika ensam,

som förrut. 

jag var aldrig den du ville att jag skulle vara.

för jag var aldrig mig själv

jag gömde mig själv 

i rädslan av att vara fel.

för varje plagg jag tog på mig,

försvann jag bland molnen

molnen, som du från början blåst bort från mig

för varje andetag av tvivel,

tappade vi varandra.

och jag kunde inte lita,

på det som ditt folk hade förstört  långt innan dig.

men vad jag än säger,

kommer jag alltid sakna dina andetag.

och förlåt.

det är färgerna i handen,

och det starka tet.

som fick mig sitta uppe hela natten.

jag tror att jag mötte dig,

någonstans på vägen

mellan oskuldsfullhet och bakfyllan

som jag inser

att våga ger mycket

vackra stunder med kvicka slut.

förundran och besvikelse.

bland lockar och solnedgångar

tomhet som enda minne

med glömskhet som tecken inser jag

hur mycket jag kunde haft.

sår läker igen,

som vi alla vet.

men dina blickar

kommer fortsätta att döda mig.

lite mer, och lite till

hopplöshetens förunderlighet.

hur ensam den egentligen kan vara.

jaga mig

jag visste redan innan,

men vågen hade hunnit bli allt för stor.

när jag kommit upp på stranden,

föll ovetsamhetens hetta över mig.

och plötsligt.

försvann jag bort,

i ensamhetens tecken

det finns stunder,

då sommarfläkten yttrar sig i vinterns bitande kyla.

då ensamheten är det som får sommaren känna att den -

- faktiskt inte är ensam.

gånger då ljuset inte tänds,

utan står för länge sedan slocknat 

som en bekräftelse på,

att det finns fler liv än jag.

ni kanske inte vet.

men jag behöver inte räddas.

jag kryper bara under röken,

som era eldar ger.

det fanns lustar som glömdes.

någonstans på vägen. 

bland sprängda högtalare fann vi vad som kom att bli vår vardag. 

en bomb som  lyckligtvis sprängdes precis i den stund vi lämnade varandra.

- och kanske just därför.

svalorna bildas i grupp för att utföra den livslånga resan,

precis som jag på perrongen.

livet börjar i samma stund som den första foten lyfts.

och jag vet det.

dagens vila blir till morgondagens förhoppning,

ungefär samtidigt som solen går upp.

jag vet att du sitter och tittar på samma sol som jag,

om än inte på samma sida.

men jag vet,

för jag känner dig.

allt jag gör mot dig,

allt de som alla ser

det kommer alltid vara så,

för så har det alltid varit.

oavsett vem som stått vid min sida,

har jag alltid suttit i ditt knä.

med alla tankar osagda

oavsett vem som för stunden hållit min hand.

så längtar jag alltid efter din värme

när jag stått själv, 

med väntan som min ende vän.

är det alltid du som räddat mig.

tiden försummas av vänskapens alla regler.

och vi glömmer.

Precis som du.

som livet växer och vissnar, väcks känslor till liv. 

när alla de drömmar ni tror jag saknar, slocknat för länge sen.

när solen har gått upp och livet blir dödens verklighet.

när jag är lycklig och drömmar som jag lever i.

när vårens nya själar intar sina positioner i parken,

och jag känner värmen sitta bredvid mig på bänken.

när jag äntligen uppnått

det ni tror att jag egentligen inte är.