Vald bild: sida 7, Intimacy, Couple with a Partiton

Karin Svedberg

Kärleken – störst av allt?

 

Det var vinden i tyllgardinen som förvånade mig. Inte fruns sätt att dansa runt i köket som en svala, och inte hur hon gjorde det - så obehindrat. Inom dessa fyra väggar var avsaknaden av allt ont i fokus. Allt var så fridsamt.

Men jag skulle efter dagens slut förstå, att så har inte alltid varit fallet.

När jag började på tidskriften Tillsammans var mitt första jobb att fråga ungdomar på gatan vad kärlek var för dem. Jag tyckte det var ett oerhört lätt jobb – i början i alla fall. Ungdomarna i Norrköping hade inte tagit steget ut i kärleken, och de som hade gjort det, upplevde kärleken som en slags kompis relation – fast med fördelar.

Men när jag efter en och en halv timmes bilfärd ut till den lilla byn förstod jag att kärleken som hade byggt det röda lilla torpet var något mycket mer än en vänskapsrelation med fördelar. Pelargonerna i fönstret log med stora leenden. Hunden, som var lika gammal som golvet den låg på, log mot mig. Det var ett hus byggt av kärlek och kärleken bodde där fortfarande.

Jag möttes av doften av nybakta bullar och gödsel. Det är också så jag minns landet från när jag var liten. Det är bara frun hemma, hennes man är i ladugården och mjölkar korna. Elsa, som hon heter ler stort mot mig och frågar om jag vill ha kaffe eller nykokt rabarbersaft. Rabarbersaft blir det uppenbara svaret och vi sätter oss ner vid en hög med bullar, lika stor som K2.

Elsa frågar om det är okej om hon gräddar de sista plåtarna medan vi pratar. Det är självklart hon får, svarar jag och då kommer samtidigt Evert in genom köket. Han hälsar på mig med att sätta upp näven i ett slags förtydligande att han faktiskt kommit in i huset – för vi hörde ju honom inte när han låg på golvet med hunden och busade.

 

”Hej älskling! Och hej min fru!” säger Evert lurigt

Elsa svarar ”du är allt rolig du, kärleken min”

 

De omfamnar varandra medan Evert i smyg tar en bulle bakom Elsas rygg, de påminner mig om mina egna mor- och farföräldrar. Gamla människor tycks innefatta ett sådant starkt band att de antagligen kommer gå ur jordelivet bara några få dagar efter varandra.

Vi sätter oss ner och Evert väljer också den nykokta saften. Innan jag hinner börja ställa frågorna kommer hunden, Buster in och lägger sitt trötta huvud i mattes knä.

 

Hur länge har ni varit gifta? frågar jag och tar en akademiskt och mycket uppskattad mun av saften.

 

Evert - sedan gud skapade jorden, ungefär

 

Så det är alltså ni som är Adam och Eva? säger jag och skrattar.

 

Elsa - vi har varit gifta i 50 år, sedan både jag och Evert var 20 år gamla. Så vi är väl nästan Adam och Eva, vi börjar bli till åren får jag allt lov att säga! Elsa skrattar och tar en bulle, innan hon reser sig för att skifta plåt i ugnen. Buster följer efter och sätter sig och betraktar henne. Han har en speciell plats på golvet bredvid ugnen, berättar Elsa, han brukar sitta och vakta henne när hon lagar mat.

Men Evert, sjuttio år gammal och du driver fortfarande bondgård?

 

Evert - ja, det har ju blivit så. Men vår ena son brukar hjälpa mig. Han är arbetssökande och brukar för det mesta ha tid över. Utan honom skulle det nog inte gå alls.

 

Elsa och Buster kommer tillbaka med en paj som hon ställer på avkylning i fönstret.

 

Elsa - Evert fyller 71 till helgen och vi ska få besök av diverse nära och kära, så jag tänkte att det är lika bra att sätta igång att förbereda.

Jag fortsätter med en fråga som jag under min anställning på Tillsammans ställt lika många gånger som jag haft intervjuer:

 

Hur träffades ni?

 

I kör svarar de ”På dans!”

 

Evert fortsätter – det var det ända sättet att träffa någon på den tiden, jag visste att Elsa skulle dit. Så jag tog med mig mina vänner och gick dit.

 

Elsa – men du dansade ju inte med mig?

 

Jag skrattar till och tittar frågande på Evert. Han sjunker ner i stolen och tar en bulle, efter en stunds tystnad reser han på sig och tittar med pillemarisk blick på Elsa

 

-         Jag visste ju att jag skulle få dig i alla fall! Han går och blandar mer saft. Vi är redan inne på den andra porslinskannan.

-

Elsa berättar för mig medan han går till vattenkranen att Evert stått och tittat på henne hela kvällen, kvällen efter det med. Faktiskt i en hel vecka hade han sått och trånat. Utan att sagt ett ord till henne. Hon var bara där på sommarlov, hon var barnflicka på dagarna åt sin faster som hade små barn. Sista dagen Elsa var i Norrköping tar Elsa initiativet och friar till Evert!

 

-         Utan någon som helst förvarning! Skriker Evert från kranen. Förstå mina föräldrars förvåning när en flicka knackar på dörren och friar till deras odygdige son!

 

Evert svarade ju såklart ja. Elsa åkte hem och berättade nyheten för sina föräldrar, som också blev ytterst förvånade.

 

Evert fortsätter - Men så är hon, vår Elsa! Impulsiv och spontan på samma gång.

 

Evert berättar att han genast tagit jobb på murbruket som låg i Norrköping och samlat ihop pengar så han kunde åka och hälsa på sin älskade Elsa. Hon bodde ju ända uppe i Jämtland!

 

Evert – Jag hade aldrig varit så högt upp i Sverige, så spänningen var stor, båda för Elsas skull och för det nya landskapets.

 

Efter ett års brevväxling kunde det äntligen träffas. Evert berättar att när tåget stannade på centralen i Östersund var nervositeten ett faktum. Handsvett och ånger var två saker som han led av.

Skulle hon vara där? Skulle allt vara ett skojeri?

 

Elsa  – Men jag var där! Jag var nog lika nervös som honom. Mina föräldrar med! Det kunde inte tro sina öron när jag kommer hem och är nykär och till och med förlovad! Mina föräldrar ringde genast till min faster i Norrköping som bekräftade att pojken kom från en bra familj och att han med all säkerhet skulle älska deras dotter.

 

Tror ni det är viktigt att man lär känna varandra? Ni bestämde ju er för giftermål innan ni ens pratat!

 

Elsa – jag tror att det är ett vanligt missförstånd idag att allt var så planerat förr. Vi kände av kemin mellan oss båda och det var därför jag tog beslutet att fria så snabbt. Man ska inte fastna i att man inte känner varandra, det har man ju hela livet till!

 

Evert – bara båda är inställda på att kämpa, att jobba för att hålla gnistan uppe.

 

Samtidigt ringer en äggklocka, bullarna i ugnen gör sig påminda och Buster som sedan länge legat och sovit framför den varma spisen vaknar med ett ryck. Tittar förvirrat på oss och lägger sig sedan igen framför spisen

 

Elsa – flytta på dig hundskrälle! Hon föser undan honom och tar ut plåten med perfekta kanelbullar. Det märks att hon gjort det förut.

 

 

Vad har varit den största prövningen för ert förhållande?

De tittar lustigt på varandra, skruvar på sig och sedan börjar Evert berätta

 

–        Vår dotter begick självmord i Stockholm för tio år sedan. Det tog oerhört på mitt och Elsas förhållande. Elsa flyttade in till stan och började jobba som städerska. Vi var tvungna att ta hand om vår egen sorg på olika håll. Efter två år kom Elsa tillbaka till gården och allt började flyta på som vanligt igen. Efter detta så står vi varandra mycket närmre.

 

Elsa – Jag tror att man växer i varandra, det var en stor förlust och man måste hålla ihop för att överleva. Våra två söner var innan händelsen ett väldigt splittrat syskonpar, men nu är det de närmaste syskonpar vi vet om. Det gäller att se det goda i sorgen, det som kommer ut efter den.

 

Buster som känt av det plötsliga stämningsfallet kommer och lägger huvudet i Everts knä. Evert klappar honom och ser ut på korna som går på grönbete.

Ett lugn infinner sig i köket. Doften av gödseln och köket med burkar och gardiner från 50-talet skapar en atmosfär från det förflutna.

 

 

Ömheten i deras ögon går inte att ta miste på. Det är trötta men kärleksfulla själar jag möter. Det fina med kärlek är när två personer växer till en. När sorg skapar situationer där kärleken tvingar dem att gå isär. Men bara för en stund, för de har ju trots allt lovat varandra evigheten.

Kärlek är så mycket mer än bara rabarbersaft och en kyss innan sömn.

De människor jag mött idag är så fulla av liv, på helt olika sätt skildrar de varandras öden. Elsa som med sitt lugn kan möta Evert varje dag utan att tappa fäste.

Evert som med sin sprallighet kan när som helst falla i tankar av sorg och minnen. Hur de uppfostrat tre barn till att älska. Och att alltid förlåta.

 

De visar mig runt i huset. Buster följer oss troget. De visar mig barnens gamla rum, där barnbarnen brukar sova över. Lisas rum, alla hennes saker från lägenheten i Stockholm står i lådor – de ska sortera dem tillsammans någon dag, hela familjen.

Ett speciellt rum möter oss i slutet på turen. De hänger brev inramade längs alla väggar.

De är de brev som Elsa och Evert skrev under det första året, innan de träffades i Östersund för över 18 år sedan. Det är bara breven, blekta av solens kyssar. De läser ett för mig, det sista som Evert skrev innan han åkte med tåget för att träffa henne:

 

 

”Det finns saker Elsa, som inte gud kan styra över. Det lär oss dom aldrig i kyrkan. Men jag vidhåller att ödet gav oss chansen att påbörja något magiskt. En värld full av resor. En värld full av liv och där sommarängar tar vid.

Jag vill dela det med dig. Jag ser om nätterna framtiden som vi två kommer dela. Jag kommer vara fumlig, jag kommer skoja om det mesta. Men när du tröttnat på  mina ändlösa skojerier. Läs då det här brevet. Jag älskar dig med än vad jag själv kan förstå. Och jag vet själv att den kommer att växa. Mina känslor för dig kommer att bli större ju längre tiden tar oss.”

Jag ser framför mig hur de unga två köper huset, skaffar barn och hela tiden är omslutna av en bubbla av oändlighet, av ödmjukhet och förståelsen för varandra.

Och i bilen hem förstår jag, att kärleken är störst av allt.

För när någon försöker bryta den, blir den bara starkare.

 

 

 

 

Karin Svedberg, reporter för tidningen Tillsammans

den 22 april 2010

Du ska kyssa mina tårar som den sista droppen vatten.

De sista hjärtslagen som den sista värmen efter solens explotion av raseri.

Älska med mig som om jag vore den sista chans till lycka.

Jag önskar jag kunde säga vad jag kunde haft.

Men allt är för gammalt.

Jag var mästare, du var kung.

En relation som kommer vara för evigt. Men ett samvete som förtvinar.

Det är inte försent. Det är därför inget händer.