verklighetens dröm
Jag vet att du hör pianot, långt i moll där borta.
Jag vet inte om jag förs till verkligheten,
Eller direkt in i en annan dröm
Då tonerna tystnar ut,
Då allt kommer över oss.
När korridorerna släcks.
Kan vi inte hitta varandra igen.
I lokalens akustik lämnas våra åsikter,
Ekandes.
Sakna inte lyckan,
Be den komma åter.
nostalgi: idag för ett år sedan.
du lekte med elden, som du sedan släckte. min eld.
du drog dina linjer, runt runt. så jag inte kunde komma ut.
du andandes så nära mig, så jag inte längre kunde få luft.
och när jag föll till marken, tog inte längre marken emot,
nostalgi; första av sitt slag
från: 2008-03-03
han gjorde dig till något - som saknar ord.
du är den första av ditt slag.förändringen skedde långsamt. men jag fick inte stopp på dig.
hans beslutsamhet blev slutligen ditt verk.
aldrig att jag kommer förstå den kraft som drev dig.
du kommer aldrig bli som det en gång var.
jag vet.
jag vet att du var rädd.
rädd att släppa mig fri.
ut till något som du inte visste.
du kunde inte lita på att jag skulle stanna kvar hos dig.
men jag tänkte inte försvinna.
jag tänkte vara kvar.
jag kunde inte hålla din hand.
den tid som du ville ha mig,
för jag måste ha båda händerna fria
om jag skulle falla.
jag vet,
du behöver inte säga det till mig.
för jag vet.
foto: Emma Lindberg
fler som du
jag har så mycket att säga dig,
om livet om mig själv.
men ibland pratar jag för slutna öron,
öron som längtar till någonananstans.
och du vet,
att om du inte vill sitta här,
så lämnar du mig inte ensam.
minnen och skratten, kommer alltid eka inom mig.
men utan dig, är jag inte ensam.
för du vet väl,
att det finns fler som du.
13/12
det är väldigt länge sen nu,
jag kunde prata med mig själv.
på ett sätt som är ärligt.
för du tog den tiden ifrån mig,
istället sattes jag i ångestfyllda moln.
jag älskar dig, och det är det som håller dig kvar.
när du egentligen inte är välkommen.
det är dimman som inte är du,
som får ljuset av allt annat att slockna.
jag brukar gå ut ibland, till alla de ställen vi varit på.
men jag minns inget,
inget av mig själv.
jag skriver inte för att hata, inte för att jag menar allt
men jag har tappat mig själv i dina armar.
och jag måste ha mig kvar.
det är vattenytans vågor som får tiden med dig stanna till.
minnen som är sämre än du
som får mig kämpa
en dag till.
de högsta topparna
Ðet är när jag saknar dig som mest,
som jag hatar dig över allt.
när jag känner av den ensamhet du lämnat mig med,
lämnat mig i avsaknad av ord.
jag vet att det är svårt ibland, och vi måste fortsätta på de vägar vi valde som rätt.
men det är när du lämnat mig,
du lämnat mig i avsaknad av hopp.
jag kan stå och hoppas, själv på toppen av de högsta bergen,
och hoppas på elden inom mig.
men ett hopp bleknar lätt i kylan,
det gör inte två.
det är när mina lungor sviker mig,
jag behöver dina till mina kan fortsätta igen.
vi kan fortsätta till snön faller tung.
men ett hopp bleknar lätt i snötunga fjäll,
det gör inte två.
