FrökenGoulash

Jag var sjuk länge.
Fem år av tysnad.
Som åt mig utifrån och in.
Jag berättar inte så ofta om det. För jag vill inte vara den som försöker äta uppmärksamhet. För jag äter ju ingenting. Inte då iallafall. I fem år jobbade jag in rutiner i min hjärna. Rutiner som skulle göra mig vacker, försvarslös och duktig.
Jag pratar aldrig om att vara duktig längre. För ordet är förknippat med ett sånt hat. Förakt mot vem jag en gång varit. Min tro om ätstörningar idag är att dom aldrig försvinner. Rutinerna som är så fixerade längst bak i din hjärna försvinner aldrig. Men du kommer lära dig att hantera dom. Helt och hållet, under större perioder av livet. Ibland, när jag är låg, ligger efter eller bara inte vill vara kvar i Sverige och rutinerna som bor där. Kan jag komma på mig själv med att inte äta.
För det är ju där problemet sitter. Att jag äter. Det är just för att jag äter som jag inte trivs i skolan, i lägenheten, i livet.
Nu är jag frisk. Inte för att jag började äta, utan för att förändrade mitt liv, det som fick mig att må dåligt.
Det är därför jag har så svårt för när ni spelar handlingsförlamade. För det är ju så man bygger gropar. Djupa spiraler som för vissa inte tar slut.

Jag bestitter all makt i världen.
All makt besitter jag.

Jag måste tro någon. För det är jag. Jag har fått människor att gråta. Bli arga. Bli glada. All makt bestitter jag.
Mina rutiner var träning, och inte äta. Jag trodde i slutet att jag kunde gå ner i vikt genom att fokusera mina tankar i soffan på att inte äta. På att bli smal. Och det blev jag ju.
Allt är mitt fel, ingen annan tvingade mig till detta. Det var ju en parasit i mig som var tvungen att försvinna ur mig. Men när folk frågade varför jag inte åt, och hur smal jag blivit, skulle jag visa dom. För jag hade knappt börjat. Varje gång de tittade på mig med blicken som frågade varför jag blivit så smal, varje gång motiverades jag till att fortsätta. Sju jävla resor värre. Och det är ingens fel.

Vändningen kom när jag kom i min lillasysters kjolar. Hon är 8 år yngre än jag med jag hade gett mig fan på att jag skulle komma i hennes kjolar. Hennes kläder.
Hon såg precis vad som hände, fast hon bara var ett barn. Och hon började själv fundera på varför hon inte såg ut som sin smala stora syster. Och hur lite hon egentligen borde äta. Hur mycket jag åt. Jag drog henne med i min kolosalla målmedvetenhet in i det jävla djupet jag länge stått och badat i.

I helvete. För jag gjorde ju fel. Det insåg jag.
Och jag älskar ju mig själv. Och min syster.


All makt besitter jag
Och ingen kan ändra på det.

I slutet var det inte din bekräftelse som räknades.
Vad jag än gjorde.
Skadade dig, förgörde dig.
Du hade inte längre en del
av det som för mig var du och jag.

Jag ångrar att jag inte förgjorde dig,
medan du hade lite värdighet kvar.

Jag letade efter något att säga,
som kunde rasera de fel vi hittills begått.
Och bygga upp oss på nytt.

Vi låg under ett membran av avsky och saknad.
Oförmögna att ta oss ut.

I bomullsbeklädda toner lyckades vi dansa vår väg ut ur sömnen.
Och plötsligt stod vi
vakna inför varandra.

I samma tid som musiken tystnade,
Vaggades våra känslor in i sömn,
återigen, för att tystna.