FrökenGoulash

finalist. 

Det är tomt. 

Det går inte att ta till sig. 
Lyckan återvände på någotvis till de skogar du och jag inte riktigt kunde nå. 
Tårarna har inte kommit än, och jag gråter inte på insidan, 
För jag har inte förstått. Du är borta 
Hatet rann längs sidorna, du lämnade mig. 
Och jag kände mig så dum. 

Den plats du fyllde i mitt hjärta fylls nu av tomhet, det fanns inget kvar att fylla det med. 
Jag minns din lukt, precis sista gången vi sågs. Jag antar att det var vårat hej då. 
Ingen karta kan hitta tillbaka till dit vi lämnade våra fotspår, du fick vingar, och jag kan bara stå kvar. Jag vet att allt jag sätter avtryck på kommer att påminna dig, om hatet som växter med varje dag som går. Du lämnade mig, hjälplös i en båt som inte kunde skära vattenytan. Jag blev glömd på ett bottenlöst hav, antar att jag aldrig kommer sluta att falla. Vad skulle du säga? Om det var jag som försvann? Om jag inte andades, och ingen visste varför. Livet påskyndas av mörkret som med raska steg kommer bakom oss. Kraven ökar. 

Den trubbiga och oslipade kyrkbänken skaver i byxfickans kant. Det är dags nu och jag vet att kyrkan är full av människor, de människor vars gåvor vi fortfarande har på väggarna, eller i lådor. Men trots alla dem, finns det bara du och jag. Det här är vårat farväl. De flesta säger ingenting men de gråter nog på insidan, i alla de vrår du påverkat dem. 
Trots alla de saker och människor jag har, var du mitt allt. Jag gråter inte på insidan, jag dör sakta. 
Jag vet att det finns folk packar ihop ett liv. Men jag är inte redo att lämna alla de saker som fortfarande har din värme från när du tagit på dem. Jag vill inte förlåta, eller glömma hur arg du gjort mig. Jag låter de varor vi köpt stå kvar i kylskåpet, kanske de ruttnar bort lika snabbt som jag. 
Människor pratar om själen, men jag kan inte se den någonstans. Folk pratar om personligheter, men allt jag ser framför mig är kistan vars innehållande av liv inte existerar. Du. Du var livet och en personlighet för mig, men nu har vi lämnat varandra. Du pratade om tårar men inga tårar kan dölja mitt hat. Älskade. Vi gick igenom spiraler och cirklar utan slut, vi fick aldrig någon belöning, möjligtvis varandra. Men bara för ett tag. 
Vi älskade varandra, men kärleken räckte inte till. 
Jag sitter i soffan, den gamla soffan som vi köpt en gång. Vi hade våra platser du och jag, och inte bara där vi satt. Utan i verkligheten, utanför våra frost frysta fönster och det var därför jag valde dig, jag kunde ta med dig bortom verkligheten. 
Ditt hjärta orkade inte mer, och tyst lät du det stanna. Livet som jag nu har bakom mig, tystnar som sekundvisarens slag - och även fast jag sitter här, är jag mer slut än vad jag kommer vara när mitt hjärta slutar att slå. 

Jag tar lyktan och går mot gravarna, inga fotsteg hörs. Jag har blivit urholkad på det mesta som jag upplevt, alla minnen och tankar. Allt. Jag sätter mig ner vid graven, och sätter en vallmo vars kontrast mot snön ger hopp om liv, för hopp, är det som finns kvar, långt där inne i mig. Den röda färgen ska påminna om sommaren då vi sprang barfota mot ingenting. Mörkret över oss gjorde inget, för vi var fortfarande unga. Men rynkorna som följer mitt ansikte som penseldrag tyder på, att det var längesen nu. Timmarna flyger förbi och jag bara sitter här, mitt emot där du borde följt mina andetag, vi andades med varsin lunga, du och jag. Banden som vi hann knyta alla de gånger som tystnaden förde oss samman kommer bli svåra att bryta. För vi finns inte riktig kvar. Orden som jag skapar, och tankarna som finns där, 

kommer att försvinna med ogynnsamma möjligheter, för ju mer jag glömmer, ju mer kommer jag falla isär. Jag trodde resan tog slut när vi gick över tröskeln till en annan dimension, men jag finns fortfarande kvar. 
Jag sätter mig i bilen, tar mina händer upp till ratten, och ser bekräftelsen, ringen finns inte kvar. Jag la den hos dig, du ska få göra som du vill, du kanske träffar någon i himmelen, kanske någon på vägen upp. Tomma minnen och ringlösa fingrar, till vallmon vissnar i kylan, det är nog då, som vi träffas igen. 
Regnet känns inte mot min jacka längre, och jag förstår inte vart snön kommer ifrån, kanske är det du som vaddar av dina vingar, kanske är det bara jag som drömmer, kanske är det bara vatten som fryser till snö. Meningslösa rutiner är det som gör att jag fortfarande går i takt med tiden, annars hade jag förtvinat i verkligheten. Vallmon som jag köpte frös under natten, jag går till dig varje dag, kronbladen miste sin glans och föll ett och ett mot marken som sakta tinar, ju längre tiden går. Ända till jag mötte dig - i himmelriket -

Klackarna ekade i en oändlig tystnad.
Finnas i ett omotiverat ögonblick. 
För en motiverad framtid
När sommarens vinter överdunklar oss och vi kan bara titta på.  
Vi förlorar oss i väntan och när vi passerar mållinjen som ihåliga mönster,
Av någon vi en gång var. 
Kanske är det när ihåligheterna växer igen,
Vi växer i varandra, åter igen.