FrökenGoulash

Jag hade hoppats på att det var evighetens blåmärken.
Som gjorde att livets drycker torkade ut.
Men det var stundens förgiftelse som gjorde att min veke brann ut.
Jag gick över gränsen, återigen.
Drömmens vidunder smekte mig om kinden, det sa att allt, skulle lösa sig.
Livet Drömmen Evigheten, Mänskligheten.
Jag skulle finnas enbart i mig själv när snön skulle pryda isens vintergator.
Hur länge jag än skulle kunna hålla mig vaken, skulle endorfinerna strömma genom mig.
Det var vad drömmens vidunder lovat.
Och livets drycker kom återigen, samtidigt som evighetens blåmärken suddats ut.

Slutet låg över oss som ett nyförälskat täcke,
jag gillade det inte alls.

Vad innebar slutet? Var det slutet på allt som är nu,
eller bara en obetydlig förändring i våra liv.

Allt jag begärde var att få vara i livet.

Det var vackert,
hur livet satt spår i deras ansikten.
Bakgrunden var densamma,
det kunde varit när de fortfarande var unga.

Kärleken de hade gemensamt, var fortfarande eldig.
Och gräset lika grönt.

Ensamheten de kände, kände de tillsammans.
även fast de var ensamma med den.

Livet fanns inut i dig.
Nu ligger du och kikar fram under handduks turbanen,
världen sötaste turbanbeprydda ansikte. 
Vi älskade livet tillsammans.
Lugnet finns inom dig, det som du ger mig.
Du laddar mig till explosion.
En krevad av händelser,
som gav mig mer än livet själv.
Jag behöver inget i kylskåpet, eller i garderoben,
för allt jag behöver finns i dig.

Du är enkla snöflingor som faller mot världens alla lösningar.

I varje ton som tas,
som övergår i en ultraviolett fas.

Lyfts troheten, mänskligheten.

Hoppet som stycken ger.
Kanske falskt.
Men älskat i tusenfalt.

Solen lyser aldrig så stark, som när regnet faller.

Obetydliga och något obeskrivliga, faller orden på plats.
Som noterna i änglakörens makeri.

Konsten att måla meningar utan ord,
Förklaringar utan bokstäver.

Det hoppet infinner sig som ett överrumplande lugn.
Livet infinner sig i skuggan av musik.

Hon finns nu i varje del i världen.
I rågen, som sjunger högre, vackrare än änglakör.

De molekyler som en gång levt i henne,
Lever du i andra ting, som kommer ge upphov till liv.

Hon kommer vara solnedgångarna,
Mark, himmel och jord.

Hon kommer finnas överallt hos mig,
I åkerns fulla blom, och alla andra vackra ting.

– Vart har du varit? Jag kan köpa dig världen.

– Jag trivs i din ångestfyllda lägenhet, sliten med en historia.

Eller många

Du kunde köpa mig livets alla röda läppstift, men jag ville inte.

De slitna träskorna skulle inte bytas ut, bara för att de var slitna, världen låg fortfarande vid dess fötter. Oavsett ålder. De som slagit mig följe genom Tysklans och livets våta gator, och blöta nätter.

-         Varför får jag inte komma nära?

- Du har varit nära allt för länge, utan att tala om varför, det är dags att gå nu.

Jag ville veta, så väldigt gärna, varför det stormar på solen, vad det ger för effekt på aspekterna i klädsamma solförmörkelser.

- Måla din ångest

- Man måste hitta den föst

- Klart du mår dåligt

Allt som jag kan klara mig ifrån, är det som du kan erbjuda mig. Livet finns inom mig, oavsett om du förföljer mig

- Följer dig

- Kanske.

Om man tappar känslan för livet, försvinner stormarna. På solen alltså.

Tillslut traskar jag över tysklands och livets gator ensam, de är torra nu.

Jag skulle kunna älska dig så hatiskt.
Slå dig med all min kraft,
och av kärlekens sår göra vacker poesi.
Istället väljer jag att hata dig med kärlek.

jag sitter och tittar på någon genom rutan,
och jag är rätt säker på,
att någon tittar tillbaka.
det är längesedan.
Men jag är säker på att närheten finns kvar.
Livet jag borde valt bort för länge sedan.
Jag vet så väl, men jag finns så långt borta från vetskapen. Jag vet.

Det skrämmer mig,
hur lika vi är,
eller hur lika vi borde vara.
Saker som vi har gemensamt, som vi helt enkelt finner oss i.
Men på olika håll.

Jag finner mig i, hur skrämd jag blir.
Och hur mycket vi borde kunna prata om. .

Jag vill visa dig
Att jag aldrig kommer glömma.
Att jag älskar dig,
Att du betytt allt när jag själv försökt nå något i skuggans tecken.
Jag älskar dig, oavsett om du kommer bli ett minne, eller alltid vara med mig,
Men jag vet ju, att ingen lever förevigt.

Jag sitter med cigarren i den vidöppna fönstret.
inte för att jag röker.
eller har ett vidöppet fönster.

Det var mörkt den dagen.
Inte på grund av solförmörkelse, eller av själva årstiden.
Det var bara mörkt.
Sommaren hade i och för sig passerat för länge sedan, med vidsträckta stränder och en inte så gassande sol.
Troligtvis, var det så att det bara var mörkt. Lägenheten på femte våningen var inredd någon gång på 40-talet, köket hade mörka balkar i taket, troligtvis av ek, eller körsbär. Väggarna var i mahogny.Men det var inte därför det kändes så mörkt. För med små tassande steg hade hon satt sig i fönstret, och tittat ut.
Och så länge, tänkte hon, jag tittar ut, borde insidan, inte speglas i utsidan. Och det var ju sant.
Snön föll handlöst mot marken, och tycktes aldrig sluta förundra. På gatan gick människor vars hjärtan tycktes slå långsammare, tempot saktas in. Oavsett de julklappar som fortfarande saknades under granen, maten som inte blivit hemköpt. Snön medgav en slags, officiell avsaknad av stress. Själv satt hon i fönstret på femte våningen, iförd endast en vit päls. Hennes andedräkt blev till imma på fönstret, och hon kunde inte förstå varför. Magi, eller bara tiden i sig.

Det luktade inte gammalt av lägenheten, trotts att den var det. Hon antog att den var tillräckligt bebodd för att lukten skulle urholkas till något tillintetsägande. I de flesta lägenheter i huset bodde det äldre, människor som gjort klart sin karriär och levde på enbart whiskey och torra Carr´s, eftersända från Harrods. Det var då lukten kom krypande, lukten av gamla människor som hade för mycket pengar för att kämpa för överlevnad. Då luktade man gammal, oavsett ålder.

Mannen som bodde på anda sidan korridoren, hade många gånger fått henne att rodna. Han var trevlig, men alla i huset visste om att hans förkärlek till kvinnor överglänste hans fina utbildning och auktoritet. Många nya, många gånger.
Hennes egen åsikt i saken var mycket enkel; man får väl göra vad man vill för sina egenkärt ihopsparade pengar. Det var ju inte så, att han köpte prostituerade för sin döda frus pengar, utan helt och hållet för sina egna. Han hade nog aldrig varit gift.
Kiosken som låg på bottenvåningen ägdes av en gammal dam, det hade den nog alltid gjort. Hon var sjukligt fascinerad av flyglar, ponera vad storleken på hennes lägenhet borde vara, eller vad det borde vara. Ryktena sa att hon hade det största lägenheten i hela huset, trots att deras gemensamma hyresvärd sa, att lägenheten på femte våningen var störst.
Hon sitter fortfarande kvar. Eftersom klockan börjar närma sig middag, slår folks hjärtan allt lite fortare och den officiella avsaknaden av stress, börjar avta.
Själv går hon in i köket, alltid lika försynt, dricker lite vatten. Hon ser ut över lägenheten som för länge sen borde ha restaurerats, kylan var snudd inpå outhärdlig, speciellt i början av december, då solen skulle ha lyst över den nykomna snön. Istället var det bara mörkt.

Mycket konstigt.

Hon gick runt köksbordet, som borde bytas ut, ut med gammal charm och in med det nya. Det var 50-talets regi. Hattarna i garderoben användes flitigt, där av den obefintliga organisationen, det fanns helt enkelt inte tid, för mycket hattar att använda.

 Hon var lämnad ensam över jul, de nära hade lämnat mat och ursäktat sig, den fanns helt enkelt inte plats för henne. Hon skulle inte säga sig vara sur, det var givande att spendera tid själv i lägenheten. Hon kunde nyttja tiden som hon ville, fylla rymden enbart med hennes tankar. Hon satte sig i fönstret igen, snöfallet hade avtagit och julens hjärteinnevånare gått in i sina stugor, dagen innan julafton. Plötsligt ser hon en katt, som med all säkerhet ser henne också. Hon följer den med blicken, det går längst inne på trottoaren, närmast husen. Hoppar upp på bråten som står i väntan på sopgubbarna.
Undra om katten är lika ensam som jag.
Ensamhet, betyder inte nödvändigtvis att orden har en sådan stark negativ bemärkelse som de flesta tänker när de hör det. Ensam över jul, är däremot är en fruktansvärd negation. Förutsatt om man är som alla andra och kan framföra sin åsikt om det. Om fallet inte är så, får man acceptera situationen, som hon har gjort.

 Damen med flyglarna låser upp dörren, i handen håller hon en rykande varm tallrik med mat. Skinka och potatis. Det är fruktansvärt gott. Hon pratar om sina barnbarn i Mississippi, och hur flygbiljetterna mystiskt tagit slut, precis innan hon skulle åka till dem över jul. Nu var hon ensam. Hon pratar också om sina flyglar, och hur hon som plåster på såren för Mississippi resan köpt en flygel som sägs ha sått i slotten i Versailles. Hon kommer på sig själv med att prata oavbrutet, hon tittar upp. ”Du undrar säkert vart mina pengar kommer ifrån, att äga kiosken är inget som ger några pengar att underhålla ett sådant intresse” Hon skrattar lite och öppnar en vinflaska. ”Min man, är det som gett mig pengarna, han dog i början av 50-talet. Vi älskade musik, så jag ville lägga pengarna på något vi både kunde njuta av”

 

Ibland hördes musiken ända upp på femte våningen, hon hade lärt sig höra vilken flygel damen spelade på. Hon var duktig, vackra melodier av Bach och Mozart. De andra i huset berättade att hon en gång spelat för Kronprinsessan Elisabeth. Själv rodnade damen och förnekade genomskinligt all typ av musik.
På femte våningen hade hon räknat ut att damen minst hade fem flyglar, som hon spelade på i alla fall. Utanför fönstret blev mörkret allt mer påtagande. Damen på första våningen hade nu bytt från Bach till jazz. Hon gillade när damen spelade jazz, musiken av hopp, och förtvivlan.
Snön började intensivt falla igen.
Hon satt åter igen i fönstret, katten var för länge sedan borta. Antagligen hemma hos sin familj. Själv skulle hon inte klaga, hon hade ju haft besök hos damen. Pälsen behövde tvättas, hon kanske skulle göra det. Det fick hon göra själv, det hade hon ju alltid gjort. Och hennes mamma, och mormor, och antagligen alla innan dom. Det var dit evolutionen hade fört dem. Till ett hörn av fullständig utveckling, de skulle inte komma längre. Fast, i ett hörn av en högre makt, ett omhändertagande.

Det var en man, i ett upplyst mörker. Kvinnan som han tryckte ner på marken, var antagligen skräckslagen. Ljudet från kvinnan hördes inte, mannen höll krampaktigt fast sin hand över hennes mun. Julklapparna som kvinnan tidigare bar på, låg över hela gatan.
Hon gick ifrån fönstret. Hon förstod inte vad de höll på med, antagligen en lek. Som på skoj.
Vattnet höll på att ta slut, hon hoppades på att damen skulle komma och fylla på snart, att hon inte var helt övergiven.

Kvar utanför fönstret låg julklapparna. Och kvinnan. En man med en kundvagn fylld med påsar gick fram till kvinnan. Han lämnade vagnen vid henne och sprang mot en telefon, la i vad som antagligen var hans absolut sista pengar.
Efter en stund kom ambulansen och hämtade henne.
Kvar på marken, låg klapparna som snart skulle täckas med snö. Mannen som ringt, la klapparna i en prydlig hög. Tog sin vagn, och gick vidare mot evigtiden.

Mystiska möten ger upphov till räddade liv, uppenbarligen.

 

                                                                    *

 

Plötsligt befann hon sig i ett vakuum, det var katten igen. Denna gång på grannhuset, på koppar taket. Istället för att gå på gatan och undersöka henne på avstånd. Satt katten och tittade på henne, stilla och intensivt.
Imman växte sig allt tätare på fönstret, på den bitande kalla julaftonsmorgonen.
Hon rörde hela kroppen, inte glad. Upphetsad lekfullhet kanske. Hon sprang mot fönstret i sovrummet, i hopp att kunna komma närmare den gråspräckliga katten. Hennes vita päls stod knappt synbart upp av förtvivlan, katten var borta.
Snön föll sakta över staden, en bitande kyla gjorde de tomma gatorna. Den enda rörelse hon tycktes se under dagen, var mannen med kundvagnens desperata hjulspår mot en framtid.
Hjältarna är ofta de som ensamma är, du vet de som små under inom sig bär.

 

 

Epilog

 

Familjen var på väg hem. Hem till femte våningen. De hade haft en bra jul, mycket snö på landet hos den sjuke mormodern. Hon hade frågat vart de haft hunden. Hon fick helt enkelt inte plats, hade de svarat. Mormodern hade besvärat tagit fram kakorna ur frysen, hennes knän var inte vad de borde vara. ”Hon hade väl antagligen försvunnit i snön.” Familjen höll med.

Vintage klänningarna i garderoben gav känslan av att hela lägenheten var ett urklipp från en tidning utgiven någon gång på 20-talet. Allt var gammalt, men eftertraktat, vilket gjorde att hela lägenheten bibehöll känslan av lugn.
Lägenhetens dörr börjar muttra, av de gamla låsen som knöligt försöktes låstas upp från utsidan. In kom familjen, som för några dagar lämnat henne ensam.
Hon viftade ivrigt på svansen. Hon skulle inte behöva vara ensam mer.
Familjen lämnade väskorna innanför dörren, och tog henne med ut på vinterns första promenad. Hon försvann inte i snön.

Hon satt i rollstol den flickan.
Hennes mamma hade fött ett barn som aldrig skulle springa ifrån henne.
Pappan fick använda sina armar som hennes ben, alltid skjutandes framför.
Dom var trötta, och lille bror sprang efter, det kunde han.
Jag undrar om dom var olyckliga, eller bara trötta.

Jag är obergripligt ologisk.
på ett sätt som gör att alla förstår mig.
Eller inte.

Ljudet av de oskyldiga
dånar i ett par firarriröda hörlurar.
Du vet sådana männsikor mer färgat hår.

Eller med valkar undet fötterna