löften.
Jag lämnas till en värld, jag aldrig någonsin upplevt.
Löften blir till svek, inom loppet av få få sekunder.
Livet som jag blivit lovat, föll i samma stund som jag skulle luta mig mot det.
Du lovade.
jag hatar dig
lonely with you
att känslor växer till liv
och att du
lär dig
vem du egentligen är
m
Vet du? Livet slutar där ljuset börjar, och ljuset kommer efter döden.
Jag dog när jag träffade dig, för du är ljuset i mitt liv
hjälpa
Kan jag få prata med dig? Lyssna till dina ord.
Följa den karta du ger mig genom att hjälpa mig genom en tillsynes svart och oförståerlig dimma?
Kan du ta min hand? Lyssna till min puls, låta sitt ljus värma mitt liv så jag återigen kan gå barfota?
Kan du hjälpa mig tillbaka till livet?
minnen som glöms
Jag kommer inte längre ihåg musiken, som spelades i mitt förflutna.
Jag kan inte längre känna den vaggande känslan, som tryggheten gav mig.
Solen kommer upp från samma håll som den gick ner i, livets bana har blivit enkelriktat.
Kvartettens stråkar har blivit sönderspelade;
Och ljuset har tagit slut 
bli mig själv
Ta mig till horisonten, där världen upphör, och mina vingar så som tankar kan ströva fritt. Bli mig själv. Ta mig utanför denna glaskulas vindunder till värld, så mina nakna fötter kan få känna den värme som finns utanför. Ta mig till den plats där jag kan få sitta och dingla med mina tankar och svek.
Låt himlavalvet öppna sig, låt änglarna skapa under.
trött, låter mina skrivar krafter sparas. tihi
chansen bort från perrongen av ensamhet
vill du ge mig en tid på en perong, så långt ifrån.
så långt ifrån att jag kan lukta mig fram till ensamheten
kan jag skapa en mening från tomma ord?
får jag göra precis som jag vill med det du ger mig?
vill du ge mig en möjlighet mor?
vill du ge mig en bit av livets framtida hjärta.
så att jag kan höra pulsen.
jag vill hitta livet bror, ger du mig den chansen?
kan du se vart jag är påväg, vart mina vägskäl kommer ta mig?
korsningar utan karta.
får jag ta chansen, från perongen av ensamhet?
då sårade mig, för att jag älskar dig
tre lätta ord svävade genom din vardag, och sen inget mer.
du förstog, empatin väcktes inte till liv när tårarna föll sakta genom mitt liv,
dom salta små känslodropparna vägrade sluta rinna. du.
att vardagens vänner skulle svika kunde jag inte föreställa.
plötsligt själv, på grund av tre små ord.
som inte var jag älskar dig
alltid här
aldrig kommer jag agera svans till någon som inte vill acceptera.
acceptera det faktum att det är jag
jag kommer stå, så jävla still för att hålla mig uppe
uppe av stormen som försegår utanför mitt lugn.
vakuolerna kommer alltid upprätthålla sina vattenblåsor.
för jag, jag är så jävla stark, men fan att jag flyttar på mig alltid här.
todelou =)=) tröutt
precis som du
vi satt tomma i vår spegelbild och plötsligt sa tystnaden
- mer än vad orden kunde förklara.
fjärlien som log mot vår kärlek, mötte vintern. utan skydd.
precis som du - mer än vad ord kan förklara
änglarnas gatubarn
att dom vaka över människans männsklighet, dom som ser till att allt går ihop.
dom ses av förakt och lite oskiljaktikt avund, vi vill vara fria, så som dom. lätta med våra vingar.
så fungerar änglarnas gatubarn, som är änglar för oss på jorden.
foto: Erik Ledin, Pilgrimstad
kommer du ihåg när vi planterade träden där borta?
Kommer du ihåg när vi planterade dom här träden? När dom var små och obetydliga, när deras liv var helt i våra händer, precis som våra barn, om det hade blivit några. Avståndet mellan oss hindrade oss från att växa som varelser. Nu är avståndet mellan oss större än vad det är till att ta din hand, du är så nära, men jag kan inte se dig, för du har aldrig varit.
Rynkorna som kommer är inte ett tecken på ålderdom, utan ett tecken på alla minnen vi kunde ha haft, att sitta och vänta på att våran tid skulle komma, blev förgäves och slutligen missade vårt enda tåg. Kvar blev rynkorna som nu påminner mig för var går i spegeln, att avståndet kunde varit mycket mindre.
Kommer du ihåg eken vi planterade vid vår enda chans att skapa ett minne, att bli ett något, tillsammans? Barnet som kom att komma i våra liv, svek. Och rynkorna blev fler jag kan fortfarande höra dom skratten i korridoren som borde ha varit, ingenting förblev.
Vem besatt förmågan att flytta våra vägval, att skapa detta tomrum?
Eller var detta bara vi?
Kommer du ihåg örtträdgården? Där jag fortfarande ser dom små spadarna ligga och inte plockats upp? Ser du samma lycka i det borde förgångna?
Jag älskar igår, ta mig inte till detta imorgon.
nu när jag snart är död
Lägg mitt liv i ditt bröd, och låt mig leva vidare.
Ta mig med till ställen, som vi skulle genomgå tillsammans.
Be andra lägga mig i sitt bröd, så jag får se världen.
Jag klarar inte hela livet själv, be dom ta mig med.
jag slog dig så hårt
Jag slog dig, jag slog dig så hårt.
Orden du aldrig kommer förlåta, kommer upprepas så fort du finns nära,
Jag slog dig, slog dig så hårt
Livet utanför tog oss med den storm som sakta förbinda livet till verkligheten,
Vi vaknade. Jag slog dig så hårt.
Allt omkring blev till känslor som vi aldrig besvarat.
Vi slog varandra så hårt.
Livet fortsatte, om än inte på samma väg.
Vi stod varandra så nära.
Maten som skulle bli vårt levebröd, möglade sakta i vår tillvaro,
Och vi tittade generat på.
Musiken som vi dansade till, tog sig till sitt ända och formulerade sina toner återigen till något vi inte kunde behärska, vi överlevde inte allt.
Tvätten som hängdes med våra genomensamma händer kommer fortfarande att droppa,
Den kommer aldrig torka. För vi slog varandra så hårt
Livet kommer aldrig att lämna oss, om än inte tillsammans.
sandkorn
Ett litet sandkorn läggs på ett annat, som lagts på ett annat,
En hög blir till kulle, kulle till berg.
Ett litet sandkorn, så inget till världen.
Men högen blev till kulle, och kullen till berg.
