rödnagel
det vackraste
en dag
poesi.
språk som flyter över noter
och förvandlas till sång.
napoleonbakelse
precis under skinnet.
när själen möter livet.
ligger de nerver som gör andetag till en himelsk symfoni.
knopparna, som av dina sista vattendroppar,
slår ut i guld.
optimisten sitter som ett nät över verkligheten.
sommar
sommar
solen vaknade,
när daggdropparna sakta slöt sig till ro
och blev till något annat.
våren tog sitt sista andetag,
sommaren tog över.
tiden, seglade sakta bort i en paralellbåt,
bort från oss.
ingenting, betydde längre något.
vita lakan samlar upp sommardoften och havslukten,
som magiska partiklar i ett filter.
på ett tak
Över husen.
Gör gudarna gemensamma andetag.
Så människosläktet kan få ro.
Offrar sig, åter igen.
Regnet faller, lätt mot asfaltens panna.
Frosten biter i natten,
Solen dödar den.
Vi finns inte längre till.
I naturens under
dialog med ett samvete IIIIII
"sluta inte prata med mig"
jag var sur, och du ångrade dig.
jag klistrade om mina fötter,
livets väg hade skavt upp mina hälar, ännu en gång.
på tankarnas bänk satte vi oss.
jag framlutat med hälplåstren.
röda träskor. på en lite för lång väg.
du försökte röra mina läppar,
jag vände bort blicken.
lika så läpparna
"vad har hänt?" du la mitt huvud i ditt knä.
"det är så långt"
mystiken ikring oss, den alla alltid pratar om
börjar sina som en dimma vid soluppgången.
livet, försvann som torkad färg i solen.
båten, det vita stugan din farfar byggt, men sina än idag såriga händer.
myggen, som sakta åt upp oss, innefrån och ut
"vi är snart framme, det vet du väl?"
sommar
alltid med dig, i en magisk kanonkula,
som på himmlavalvet tog ut sin bana.
tillsammans är aldrig ensam.
när vi gick över kullen,
gräset som irriterade min näsa.
skorna som jag för länge sedan slängt åt helvetet.
jag älskade stugan.
Jag pratade.
Och satte dom röda mot din farfars kind.
Du&Dum
Med dig,
Behöver jag inte känna, någonting
Du låter mig leka, ta paus.
Som pälor av glas,
bryter ljuset.
Ingen förstår vad jag tänker med dig,
Så blir jag ensam,
Och ensamt lekande,
utnyttjar dig,
Som är helt ovetandes.
Jag dansade för världen (- slarv)
En känsla av vemod och hopp.
Livet, var det som förföljde oss, och alltid gjorde sig påmind.
Jag dansade gratis och insikten av hopp gick på statens ränta.
Jag levde,
Spred själv över torg och rastplatser.
Misären blev vacker,
Livet tycktes, avsluta ännu ett kapitel.
Vi gick in i nästa kapitel.
Lite sänkta var vi allt, med pinsamheten över detta årtiondets resultat som ett sår i pannan.
Du var med, och alla vet det.
Du påverkade negativt.
Men vi levde, ju mer jag dansade fram,
Igenom livet, närmare döden.
Dialog med ett Samvete IIII
Som på reflex tar hon sockerskeden ur sockerskålen och lägger sockret i det än så länge osockrade teet.
Koppen hon ger mig är odiskad, hennes röda läppar sitter fortfarande kvar på kanten.
”Jag presenterar mig inte så bara, finner ingen mening i att skrämma folk i den första minuten”
Hon skrattar och drar fingrarna genom håret, ”eller hur?”
I hennes hall, står de röda skorna, med sulor av trä.
Hon är sin egen melankoli.
Sitt alldeles egna universum.
Hon är klädd i svart idag, det är kallt.
Alla hennes varmare kläder är svarta, så de matchar varandra.
I osäkerhetens kyla, blir hon osäker och fryser.
Nästan som ett svin
Om sommaren, är hon varm och färgglad.
”Jag gömmer alltid mig själv, alltid för att inte skrämmas”
I hennes tankar dundrar hon fram som ett odjur, en best med förkärlek till ickebefintliga relationer.
Alla älskar henne.
Hon ser det inte, för hon ser för mycket av sig själv, i andras ögon.
En liten rädsla och hon är borta för alltid, ur den, för evigt undrandes ögon.
”Det händer att jag gömmer alla mina intressen och kallar de töntiga”
”Alltid menar du?”
”Kanske, jo”
På hennes äng, springer hon händelserna i förväg. Hon springer före i gemensamma relationer.
Tiden, har inget att komma med.
Hon dansar några lätta steg framför mig, med hennes redan sönder dansade fötter.
Hon lever.
Jag är
Tankarna
och livet ikring.
Det är vad atmosfär innebär,
i en avskild värld,
Där bara minnena finns.
I böcker står de på rad,
Uppdelad i kapitel och tid.
i minnenas bibliotek finns en fåtölj.
Bara en
En kopp te som alltid står varm.
väntar på,
Att jag ska dra mig till minnes.
Komma ihåg mig själv.
vissa böcker är dammiga ända in i ryggen,
Vissa är lästa sönder och samman.
Små små ljud hörs från minnenas rum ibland.
Sången om igår
I det rummet finns bara jag,
Förutom birollerna i böckerna,
Vars tankar aldrig nämns.
I rummet, bredvid fåtöljen står ett ljus,
Det brinner, men aldrig ner.
Sagorna, har jag hört många gånger förut,
De sorgliga med
I motsträvan finner jag mig i,
Att biblioteket är mitt liv.
Intro till årstid
Var inkörsporten till tillintetgjort misslyckande.
Facit har alltid varit tillgängligt,
Men aldrig eftertraktat
Livet ville inte veta,
Vad ödet tillhandahöll.
En fitta i vittula
Innan det sårar mig för djupt.
Önska mig livet,
Innan det försvinner medan jag sover
Önska mig ett något,
Så jag aldrig blir ingen.
Låt mig känna luften,
Den livet andas.
Önska mig hälsan,
Så jag aldrig måste finna mig i dess motsats.
Önska mig,
Så jag kan leva fri.
kanske en söndag
jag glömde vilken låt det var
till och med vad artisten hette.
på en dag jag inte kommer ihåg namnen på.
men det var sommar.
sönder klippta byxor,
och en gravitation av pollen
en romantisering
av
ingenting
