Snöstorm i juni
Det är det som stör.
Kunskap utan frågetecken.
Omöjlig handling.
Sanning. I klyscha som alltid kommer att talas om.
Oförmögen att enbart vara.
Glansen från den jazz som spelades för årtionden sedan.
Den som vi andra missade.
Mystik och fantasi som förövrigt är överskattad.
B.
Jag vet att kroppen bara är ett skal av något mycket vackrare.
XxXzZzZ
Låt vinter gå över och sätta sina sår.
Så att man kan börja gå vidare.
Det är du som får mig att flyga lätt.
Dialog med ett samvete
ryggslutet som gick ut ur dörren, gick också ut ur mitt liv.
"det är bara fanatiker som älskar"
"inte du"
"eller enbart jag"
det underliggande meddelandet gick fram, och du gick-
kvar stod jag, i mina röda skor som började bli för gamla för att ha en historia.
Kvar, var bara jag.
Ganska så svart
Du har flertalet gånger bekräftat det.
Men nu, finns inget kvar.
Raseri skapade ovisshet gentemot tillsammans, du backade ut.
I och med detta blev jag osäker.
Skulle jag följa det du uppfostrat mig till, eller det du vill ha mig till nu?
Eller ska jag följa mig själv. Den del av mig, som inte är du.
Är du en del av varje molekyl i min kropp?
Är jag du?
Irritationen i mig. Valet som du borde ge mig, eller inte alls.
XxX
bort mot regnet.
Naken.
Se och känna hur de kalla vindarna kommer åter.
Veta att melankoli som den omtalade,
kommer just ur den dimman
Känna hur frivilligheten släps
in i molnen,
som gör dig till någon.
Ägget kläcktes ur tragedi,
till toner av Fredric Chopin
Så vackert det någonsin kan bli.
Materia av insikt
Att försöka, och ibland utan resultat.
Och ändå kunna resa sig, helst med huvudet högt.
Huvudvärken av att inse,
ofta nya, livsavgörande saker.
Och att kunna ta till sig dom, och göra materia av insikt.
Att öppna nya böcker, inte skrivna än.
Modet att sätta pennan mot papperet.
Värken att veta, att det kan gå hur som helst.
.E.L.
Du vet att jag finns hos dig.
Varken bakom eller framför.
Men alltid hos dig.
Jag har aldrig tvivlat.
Det spelar ju ingen roll vad du tror.
Förvirring styrde mig under många decennier.
Men aldrig som nu.
Det är varken tvetydigheter, eller möjligheter.
Det är egentligen ingenting.
Men du får isen att lossa,
våren att blomma ut.
Du försöker ta de steg jag tar.
Samtidigt som jag springer ifrån dig.
Att se mig genom andras ögon,
genom en förvirring.
Livet är inte vad du tror.
Men jag tror inget.
Det har du lärt mig,
genom melankoli och regniga månader.
Men jag,
har aldrig tvivlat som nu.
T
Tiden, blev mystiskt och relativt plötsligt till något längre.
Evigheten.
Den frostiga förståelsen om och på ett annat språk.
Hemligheter som göms, bortom horisonten. Kanske mellan två väggar.
En man
Mannen jag såg var bara en avbild av sig själv.
Ett tomt skal, som påminde om någon.
Men alla visste, att han hade rätt. Om något överdrivet.
Han hade mer än hälften av sitt vackra på insidan. Det var därför han skrev så fint.
Det är det som räknas, själen växer när utsidan torkar ut.
Du får ett bredare perspektiv.
Misstagen du gör, bryter ner din själ, för att seda komma åter, och göra dig starkare.
De blåmärken du finner hos någon annan, skapar inte ny lärdom hos dig,utan väcker en större känsla för empati.
Du dricker livets vatten i den sekund då du dör, för det är i den stunden, du lärt dig allt om livet, i alla fall det som är möjligt.
