Dialog med ett Samvete III
- i min närvaro
- jag vet
jag tog på mig träskorna, samtidigt som jag lutade mig med underarmen mot dörrkarmen.
alltid, nu och då.
dra dig till minnes, du satt i rummet med henne, hon frågade om dina blåmärken. vart dom kommit ifrån.
- vad vill du åka?
vi löste in oss i morgonsolen på nöjensfältet i centrala Tyskland.
jag skrattade när jag tog upp flingpaketet.
mario pasta, jag tittade bort mot dig där du satt nerhukad över datorn, jag började nynna på låten vi gjorde narr av,
när det först kom ut.
alltid och förevigt.
alltid röda läppar, och förevigt röda tröskor.
med dig.
vi satte oss i en bergodalbana.
där blåmärken skapas.
vindarna som flög förbi.
När du inte längre finns till, är det svårt att finnas till för dig.
när du låtit din blomma torka allt för länge.
då du avvisat alla vattenkannor.
gånger du lämnat mig sömnlös på natten.
tiden, då blomman lämnats utan vatten.
då dina oundvikliga hemligeheter, händer i fullt hus.
dagarna då du tror att vi inte ser dig,
när du inte sett dig själv.
jag lämnar dig, ingen krycka längre,
lämnar till fågelsången
jag kan inte längre vara din krycka, när du måste kunna stå på egna ben.
jag bär på en ryggsäck. Det vet du.
därför kan jag inte ta dina stenar i mina händer.
tiden och dagarna då jag inte kan stå bredvid dig,
när du inte finns till för sig själv.
för dig som inte ser
vi fanns där.
osynliga för blotta ögat.
vi skrek allt för länge inför dövas öron.
grät inför den känslokalles åsikter.
splittrade dagar med nya ord.
ensamheten i mängden,
vi är ensamma tillsammans nu.
ensamma hjärtslag.
vi bildade starka stämmor, inför din tovdövhet.
vi målade upp livet,
allt inför din färgblindhet.
till något nytt
solen som krispar lätt på dörren.
körsbären är som mörkast nu.
oväntade angelägerheter vänder sig på gräsmattan,
bli till något nytt.
haren som sakta byter färg från vinter vit till jordbrun sommar.
nordanvinden som äntligen blivit snäll.
lugnet som har väntats,
lugnet som brytit all stress.
det är sommar nu.
lätta tankar
solen går alltid upp
medellerutandig
vi växer i varandra när vi är som mest sårade.
mede sargade känslor lyfter vi upp i en annan dimesion.
medellerutandig
vi lever i solnedgången,
då man kan känna gräset under våra sårade fötter.
med eller utan dig - lätta tankar.
livets små under.
du vet ju att vi finns här.
du vet att du törs vara stark.
du vet ju, att vad du än gör,
kommer du alltid räcka till.
att soluppgången alltid kommer,
oavett vart du är.
jag hoppas du inser, vad livet ska med dig till.
du ska leva, bara för att du vill.
inget kan stoppa dig,
och om du någon gång tvivlar,
står vi alltid bakom dig.
för vi är livets små under.
saken är den, att vart vi än vandrar,
kanske inte ens på samma väg.
kommer vi alltid finnas, precis där du är
du vet ju att det inte finns något viktigare,
än bara finnas till
för du vet ju, att vi är livets små under,
bara genom att finnas till
över en natt
med soluppgången som mål satte vi oss mot havet.
med de sista vindarna innan natten i ansiktet.
vi ville se,
när världen vaknade igen.
under de kallaste timmarna, insåg vi, vad värme egentligen innebar.
nya metaforer växte till liv.
och så kanske också känslor.
när solen väckte oss,
var allt som alltid vanligt igen.
Dialog Med Ett Samvete II
”mm..”
”tugga gärna klart först”
Jag vek servetten generat, i väntan på att du skulle tugga klart.
”Persiska mattor då?”
”kanske, faktiskt”
Sol däcket vi satt på, soppan vi åt. En persiskmatta, med oändligt mycket mönster.
Secondhand glasögonen från myrorna i Sverige, som jag köpte när du berättade för mig att första soldagen hade kommit till Tyskland.
Äkta raybounds. 25 kr. idioter tänkte jag och tog dem direkt i väskan.
Alltid röda läppar.
”eller en flock med måsar”
”måsar?” jag tittade på dig.
”måsar du vet.” vi ställde oss upp, betalade och gick av soldäcket, på väg mot en annan horisont. Vi stannade, jag satte min röda träsko mot väggen, du sällde dig en mit framför mig.
”eller en port”
Porten som jag lutade mig mot gick upp.
Det blev en persisk matta.
Dialog Med Ett Samvete I
Och rökte endast för rökandes skull.
Scenen skulle bli så mycket bättre då.
Jag väntade på, att du skulle komma ut ur porten.
Se mig i den dekadens som cigaretten gav.
”du vet att vi människor liknar böcker efter oss va?”
Du vände dig om, såg på mina röda träskor.
Det var en regnig kväll i Tyskland, och min mörkblå kappa hade hunnit blivit svart.
”Nej, hur då?”
”Vi vänder dem med ryggen till, då själva hjärtat av boken är som längst in, precis som med människor”
Du upptäckte revan i mina strumpbyxor. Du älskade det.
”Det är sant”
Jag bet mig själv i den röda underläppen, dyrt läppstift.
”men du har aldrig tänkt på det va?”
”nej”
Det var som mina ord, fick det ledsamma tyska regnet att sluta falla.
Du andades för första gången på länge, mycket länge.
Du slängde upp din tunga ryggsäck på ryggen, men du gick ingenstans.
”Vissa böcker är lena som siden, medan andra, hårda som sten”
Du satte dig på bänken som stod vid betong väggen
”jag gillar inte folk som röker”
Jag släckte den mot klacken på träskon.
Du tittade på skon, där cigarettens glöd gjort ett hål i klacken.
”du gillar inte cigaretter”
”kanske”
Klackarna mot den blöta asfalten ekade längs de tomma gatorna.
15/3
dekadensen la sig som en varm vinterrock kring mina axlar.
alla de själar som vistats hos mig ikväll har varit, och alltid förbi.
fettet som försvunnit togs in under dekadensens varma dimmor.
ångest.
men darling
- pretend it´s france.
knoppar och konstnärligheter
värmen från de spruckna plattorna steg som älvor om natten.
allt som skulle göras var gjort.
allt var magiskt, alltid och som förut.
lyckliga slut,
lyckliga sagor.
hustaken flög som änglar i himmelen.
allt var högre än någonsin
det gröna föddes ur den gråa himmlen,
och allt var på väg.
beundran, knoppar och mystiska konstnärligheter
mars
Snön började falla och jag stannade mitt på vägen.
Jag var lycklig, men inte där jag var just nu.
Jag hade stannat i frågor som jag egentligen inte behövde besvara.
Inte ville, kanske.
Svaren var så uppenbara, att allt jag behövde göra var att gå vidare,
Och inte tappa fattningen.
Jag var själv i byn den natten, bara jag
Och mina stora stövlar såklart
Det var här jag mötte mig själv på vägen,
Jag sa åt mig själv att släppa lös de frågor jag ännu inte besvarat,
Låta de flyga iväg, utan ett ofullständigt svar.
Jag stod på mållinjen, mållös.
Jag var rätt trasig, när jag mötte mig själv,
Helare än någonsin
Jag visste inte hur jag skulle hantera lugnet som jag kände,
Hur jag skulle kunna vara lycklig, och bekymmerslös?
Ett tillstånd som förvirrat mig så,
Att jag vände på vägen
Gick mot ingenting
Saken är den, att jag har varit lycklig förut
Bara den kvällen, kände jag en nostalgisk lycka
Lyckan som allt har gett mig, även det som gjort mig ont
Jag stannade på vägen igen,
För att vänta in mig själv.
du vet ju.
du vet ju
antagligen precis som alla andra.
att rosa moln kan snabbt bli till regnmoln.
- och då kan du inte längre stå kvar.
men du vet ju,
att det måste upplevas, för att du ska bli klok.
3/3
Det handlar om att aldrig glömma, den uppskattning som du ges.
och det var det du glömde.
molntäcket som länge legat över oss nu,
det som vi måste ta oss igenom
- för att hälsa på solen
mina drömmar och blöta skor tyngs av regnet som faller i verkligheten
höstvindarna som tvingade mig ut på öppet hav.
och allt det andra.
bland rosenbuskar och tagg
just nu.
och ingen annanstans.
där du behöver vara.
hemligheter,
har blivit oroligheter.
hur ska nästa blad vändas?
när vi klippt av varandras fingrar och frihet?
utan att riktitgt ha varandra.
det är just nu,
och ingen annanstans..
första.
de snabba fotstegen.
mot träet som ger med sig, lite till för varje år som går.
solen vars entré gör sig pånytt född för varje gång.
bara jag.
bara själv.
det är nu jag hämtar mina andetag.
andas in den ork jag påvägen tappat.
här dömmer ingen mig, och inte det jag tänker.
bara jag.
bara själv.
backarna kommer och jag kan verkligen visa mig själv.
jag orkar.
jag kan.
antedag blir ansträngning, för varje steg jag tar
det är inte soluppgång på soluppgång som får vintern att försvinna,
det är när jag, kan springa igen.
