FrökenGoulash

Hur ljudet av dina fotsteg ska och borde, kanske måste låta.

Hur vattnet du dricker ska smaka av Italien, och äpple. 

Hur livet kring dig ska fantiseras i Guld, men också vara det. 

Att dina svarta kläder ska vara i regnbågens finess. 

När omöjligheten blir ett krav, och du är betvingad och bevingad vinnare.

Tiden när kvinnorna och männen står på samma startlinje, mållinje i samma race.

Du ska vara lycklig och melankoliskt angelägen i samma skratt.

När ditt blonda hår ska skifta i guld och brunt.

Omöjliga angelägenheter som vi tror innehava i varandra. 

Perfektion.

jag vet att du finns bakom allt jag gör. 

du har bllivit ett avtryck i mig. 

som ett alldeles unikt fingeravtryck. 

du är en ljus strimma av peggy lee i bakrunden,

som gör varje steg till en avvaktande skydsängel. 

det är, vem och vad du är.

Du är den enda jag har.

Du är den enda som värmer mitt inre, så det inte fryser till is. 

Vacker och kristallklar natt i en omsorgsfullt övervägd gest.

Bortom oss flyger evigheten förbi. 

Sommarens nätter gick i sakta mak över i stjärnor.

Berätta 

att känna vinden från en annan kontinent. 

en historia från någon annan stans. 

ett livs historia. 

i små partiklar i rörelse. 

Det är när människor är nakna,

som själen blir som närmast. 

Du ska inte sätta känslor, på saker du inte undersökt. 

Det har du lärt mig. 

Jag har följt det i ett undermedvetet själa vrå.

För vad du än säger,

kommer du aldrig sätta ditt fingeravtryck i min själ.

Det är lite gulligt, hur mycket du försöker.

Och hur ensam du är, när du tittar dig själv i spegeln. 

varje gång jag drar ner  Persiennen blåser det. 

mitt emot mig satt en man, eller kvinna.

hon eller han såg precis ut som indianen i gökboet.han, som jag tror han var, hade med sig två omsorgsfullt bundna pappkassar från Ica maxi. han var fattig, socialt handikappad. när han skulle flytta på sig så jag kunde komma in med mina saker var han tvungen att berätta det. omsorgsfullt som sina papperskassar tog han fram biljetter och visade dom för biljettmottagaren, som gick förbi och tog emot nästa, som livet denne man levde inte satt avtryck på honom,han var ensam, kände jag. kanske var han som indianen i gökboet, stum och lika ensam som hans tankar. lika ensam som han såg ut att vara. 

när han gick av på stationen, mötte ännu en man upp honom. 

indianen hade väskor.