FrökenGoulash

det var alla blickar hon gav dig,

som var svaret på alla frågor du har idag.

alla tomma ord du gav henne,

som kunde bli det som ni båda ville nå.

alla de timmar ni tittade på varandra,

det var då hon ville fråga dig som mest.

all tysta tankar du tänkte när ingen kunde se dig,

det var under tiden, hon dog lite för varje dag.

varför la vi oss aldrig på ängarna vi lekte på som barn?

varför kände vi inte minnena, långt inne i våra kroppar?

varför lät vi de allra vackraste tiderna försvinna,

varför höll vi dem inte kvar?

kommer du ihåg, när vi sprang i parken,

av ingen anleding alls 

månen lade himmelska skuggor över oss,

och vi kände evigheten.

varför kommer vi inte ihåg?

lyckan smekte mig på kinden en gång,

idag minns jag den så tydligt.

jag fylldes av den själ jag så länge left i avsaknad från.

kärleken växte för livet, även fast jag visste att det skulle bli svårt.

jag växte ihop till en, och jag lärde känna mig själv.

jag blev någon den dagen,

du gav mig livet tillbaka

vet du vad?

du har aldrig varit min, för jag har inte rätten att äga dig.

inte äga världens godhet.

jag har inte råd, att förlora dig,

men inte heller, att äga dig.

jag har aldrig upplevt, det jag i hemlighet drömt om i barnkammaren.

allt, medan jag drunknade i mig själv.

drunknade i takar på hur jag kunde varit,

hur allt kunde varit.

i hemlighetens drömmar svävar jag,

som den jag egentligen är.

det är färgerna du målade mig med,

som gör mig till den jag är idag.

och sunderna är pianotoner som sakta filtrerar verkligheten.

det är oftats då som löven faller,

och hösten blir till en morgondag.

det är då - jag behöver dig som mest.

stjärnorna lyste i harmoni med solen.

och fåglarna sjöng våra namn i träden.

vi flög till månen,

när svor du evighet till mig.

sedan vaknade jag,

och det var fortfarande november.

det enda jag kan lite på, är doften som du har.

den gör dig unik.

jag känner tryggheten hålla tillbaka till livet,

så att den inte flyger iväg någon annanstans,

till någonstans jag inte är.

du får mig leva,

med doften som du har.

det finns inga försäkringar till sådana som jag.

sådana som blivit blinda i dina ögon.

vi som inte längre kan se,

hur du förför oss

hur du drar oss mot bottnen av medvetenhet.

jag känner inte hur trycket förändras,

ju djupare du tar mig.

känslorna du ingav dig ha, får mig glömma

- att jag snart slutar andas.

du lämnade mig i ensamhetens tecken.

och plötsligt kände jag mig inte lika ensam längre.

jag var förtvivlad

i en blandad skräckslagen förtjusning.

men det är över nu

- för jag springer mot solnedgången.

jag vet inte vad som krävs av mig, 

men jag vet att det är mer.

och jag vet att det är inget att gråta över.

men tårarna tar över mig.

och jag känner inte längre den jag en gång var.

uppfattning är bortom det som finns inom mig.

och morgondagen

kommer alldeles för fort

[foto: © Emma Lindberg]

cymbalerna ekade i rummet.

och plötsligt stod tiden still.

allt jag gjorde gjordes i vakum

och jag kunde inte längre älska

för jag hade inget att älska kvar.

när cellons toner fyllde rummet,

togs tankarna ifrån mig.

ingen människa fanns kvar i mig

jag var bara ett tomt skal, fyllt med ingenting.

flöjtens vackra toner, tog mig tillbaka.

tillsammans skapades symfoni.

jag vet att när jag inte kan sova

- tittar du fortfarande på mig

och när jag fryser och vågorna där ute går kall

lägger du handen över mig.

jag vet att du kommer vara där jag behöver dig.

alltid.

på samma sätt som musiken gör du mig hel.

på samma sätt som solen får du mig leva lycklig.

det är sättet du tar i mig som ger mig energin till imorgon

skratten som ekar inom mig än idag

det är så jag vet att jag älskar dig

Det finns fler stjärnor än sandkorn, det vet du väl?

Du vet väl, att mörker är en skillnad till ljus.

Du vet väl att mitt förflutna är de resultat jag åstadkommer idag?

Och att du, är det som får mig acceptera det jag blundat för.

Du vet väl, att i mörker kommer de tysta ljuden fram.

Dom som jag inte hört på så länge.

I himmelen glöms ofta det som gör det goda till vad det är,

det är ju hatet, det vet du väl?

och det är kylan som visar,

Vad värme egentligen är.

jag kommer inte riktigt ihåg. när regnet föll mot min hud.

och när regnet, blev till snö.

och kylde alla de känslor jag burit på.

till jag inte längre, kände någonting.