FrökenGoulash

Känslan av att bara lämna
är som att flyga

Jag vill bara ligga bredvid dig.

Leva enbart genom dina andetag.

Tack för att du fanns av hela ditt hjärta.

Och fått mig känna, så otroligt mycket under så kort tid.

Att du såg mig fast dina ögon inte kunde se.

Andlös.

Du förändrade mitt liv, enbart genom att finnas.

Och om jag skulle skrivit till dig om 20 år:

Tack för allt du gett mig.

Att du behållit mig i de molekyler som är nu.

Vi skapade oss själva genom tid.

Aldrig skulle vi kunna förändra.

Oavsett vad framtiden sa, slöt vi alltid oss samman.

Det måste ta tid att läka.

Jag måste acceptera mig själv och hur ologiskt det än må vara,

Låta det ta tid.

Och hålla mig borta från din puls.

Jag verkar  ty mig blind – för allt annat utom.

Jag ville bara älska.

Inget mer än bara du.

Nu och ingen annanstans.

Jag kunde inte hindra lågorna som ständigt fanns i mitt ansikte. Även om jag så velat.

Trasig samtidigt som livet höll mig tillbaka. Det gjorde för ont för att.

Och du satte mig där.

Allt var för mycket och ingenting.

Folk frågar och jag kan samtidigt svara. Fast jag inte känt på evigheter.

Jag saknar dig.

                                               Långt innan vi hade blivit du och jag.

Uppriktigt sagt är jag ledsen. På ett vis få förunnat.

Ensam står jag i ett hav av människor, som alla är här för mig.

Jag överaskas av de sånger som alltid legat mig varmt. Som om de kommit till mig på nytt.

Du gjorde musiken ny.

Samtidigt som du försatte mig precis där jag var innan du.

Jag undrar över, mina systrar och mig.
Vad det är som gör att mina fingrar alltid slår fel på tangentbordet.
Och varför solen inte följer.
Under prövningar då man inte törs tro på gud.
Då han kan döma.
Det är nu varje molekyl gör sitt yttersta. För att inte slå bakut.
Jag ville inte såra. Eller förstora. Men på något vis förflyttas sinnet till de platser där det inte kan bevaras.
När allt som är når definitiva slut.
Jag vill att ni aldrig ska glömma.
Magin som skapades här. Både den svarta och den som var vit.
Lägg pusselbitarna vi lagt här på minnet. För någon gång behöver vi de solsken som finns däri.
Kom ihåg det underbara, ofattbara.
Minns när minnet sviker. Vad som egentligen betytt.
Lär det underbara i det svikna, och det korta.
Kritiken som gör dig till guld en dag.
Och hur vi levde, med världen tryggt därutanför.
Hur ord kan bli besvikelse, samtidigt som du vet att en annan dörr öppnas.
Glöm aldrig, att vi sprang tillsammans över ängarna. Under tider som för oss var svåra.
Hur vi varje dag försöker. För att kanske falla oavbrutet en tid.
Det gäller att se det vackra, i det som verkligen är frånstötande.
Lär dig, storheten i det absolut simpla.
Hur de nederlag som sakta kommer att förtära dig, långsamt kommer föra dig uppåt.
Hur varje ny beröring, kopplar celler i din kropp samman.
Du kan skapa allt av inget. Och göra inget av allt.

Jag undrar, varje gång jag väntar.
Vart jag glömt kontakten vi pratade igenom.
Och varför det tar sån tid.
*
Jag vill inte vara hängd på dina trådar.
Inte känna ett obotligt beroende.
För jag är inte sån.