i verklighetens fönster
i verklighetens fönster.
finner jag alla framtida sanningar om dig.
dom jag inte redan visste.
jag ser att jag blir äldre, men inte alls lika vis.
myten om oss själva som gamla stämde inte alls.
i varje fall inte på mig.
det kanske var samtidigt som jag slet mitt hår, jag tappade min vishet.
eller kanske jag inte haft den alls.
kläderna jag bär är inte alls de som jag köpt
de är slitna, för dem har åldrats med kroppen de sitter på.
och penseldragen som följer mig följer mig inte med förtroende,
de förföljer mig med förakt.
och jag tycks vilja springa ifrån dem.
för jag finns inte i mig själv,
och jag försöker bryta mig ut.
djup
det finns inga försäkringar till sådana som jag.
sådana som blivit blinda i dina ögon.
vi som inte längre kan se,
hur du förför oss
hur du drar oss mot bottnen av medvetenhet.
jag känner inte hur trycket förändras,
ju djupare du tar mig.
känslorna du ingav dig ha, får mig glömma
- att jag snart slutar andas.
ungefär
på samma sätt som musiken gör du mig hel.
på samma sätt som solen får du mig leva lycklig.
det är sättet du tar i mig som ger mig energin till imorgon
skratten som ekar inom mig än idag
det är så jag vet att jag älskar dig
du vet väl
Det finns fler stjärnor än sandkorn, det vet du väl?
Du vet väl, att mörker är en skillnad till ljus.
Du vet väl att mitt förflutna är de resultat jag åstadkommer idag?
Och att du, är det som får mig acceptera det jag blundat för.
Du vet väl, att i mörker kommer de tysta ljuden fram.
Dom som jag inte hört på så länge.
I himmelen glöms ofta det som gör det goda till vad det är,
det är ju hatet, det vet du väl?
och det är kylan som visar,
Vad värme egentligen är.
änglarnas slottsalar
slottsalarna som vi levde i
i guldet har orden fastnat
och det är så, jag inte kunnat lämna dig
framtidsfanatsier har skapat hål och hopplösa nätter.
för utan dig, blir huset så stort.
vi skapade en dröm tillsammans, men orden flöt sakta förbi i bäcken som
vi badade i.
orden blev för tysta
vi viskade våran kärlek,
tystare och tystare
till vi,
inte hörde varandras viskningar
och änglarna hämtade dig åter.
konsen att bära
och livet tycktes tynga det på mina axlar
ni hjälpte mig bära på vägen som tycktes verka heligt i våra ådror
ord som skapades, av himmelska känslor, vackra som vingarna ni hade
Och som minnena ni bar
Alla frågor som ni alltid haft, men frågorna fattades
Vi kompletterade känslor så vi slutligen kunde bli hela
Tillsammans
Saknaden faller sakta med vingarna som lyfter mot ingenting
Lycka
Det är vad ni betyder för mig
sanningen
ljus, är en aspekt till hopp.
vad är priset på ditt hjärta?
resultatet av ditt svek?
var finns sanningen bakom en lögn?
eller är alla de lögner bara ett sätt att förtvina, som människa.
skriva är min poesi.
kärlek är mitt ljus.
sanningen kommer nog så småning om.
kanske samtidigt, som jag ser dig förtvina.
det finns en tanke
mina tankar krestar kring en ofullständig kärlek.
jag lever ett liv, så långt borta från mitt eget.
