ordspråk a la karin
vi slog upp fönster luckorna till vårat förflutna.
och stängde för en stund dörren till framtiden.
medan vi förtynade i verkligheten
aldrig mer än nu
för varje löv som faller växer känslan
för varje låt som går i moll inser jag.
vart finns vi, under den tid vi träffas?
vi låg bredvid varandra, du och jag.
och vi såg varandras tankar, att det borde vara du och jag.
men vi skulle aldrig förbli.
vi ser framtiden i varandras ögon.
men vi stannar där.
pinsamheten och fötter som värmer varandra under bordet.
vi kan aldrig,
aldrig mer än nu.
du är livet som finns i mina ådror.
men jag kan inte ta i dig.
våra vänner ser inget, även fast det känns så stort.
du tar i min hand, när varken jag eller någon annan märker
snabbt och omärkbar är vår kärlek.
för vi kan inte,
inte mer än nu.
smiles dont rain
They sing it on the radio, It's time to let go.
But we're not ready, we're not ready at all
Cause we are
like you said, this is a fight, together and not alone
the smiles have lost and gone away, as sad losers in the rain.
and we did not follow.
utan röd tråd
vart tog de nätter vägen? som sakta försökte sluta oss in i en overklig verklighet?
de nätter vi sprang ifrån.
Det är jobbigt att vara en ständig krigare på jakt efter nya offer,
en ny verklighet.
orden som hamnar på papperet blir inte poesi,
utan mirakulösa vändningar till ingenting alls.
jag tittar fortfarande på klockan,
tar ut dina steg.
men jag måste må bra nu.
för att det är jag.
novembervals
du finns inom mig, men aldrig utanpå.
livet kretsar kring behovens morgondag.
och skönhetens olösta gåtor.
jag längtar till imorgon, men vet inte till vad.
jag ser tomhet i den kärleksfulle muraren. och jag vet inte vad.
allt som var vattenfast är nu frågetecken som är svåra att ta på.
jag har svårt för ärliga ögon som jag inte kan möta med sanning.
jag antar att det närmar sig en novembervals
en del av mitt hjärta men så litet i mitt liv
Som gör mig så ensam,
Jag vet att jag är den enda ensamhet du behöver,
Men jag behöver mer.
Det går tider i våra liv, där delar vi gör tillsammans.
Men i grund och botten är jag ensam, likaså du.
Och hur jag än byter kommer jag vara närmast mig själv.
Du har så mycket av mitt hjärta, men så lite av mitt liv.
Jag tror att det ena tar ut det andra.
Jag tror att dem i min förflutna dimma studerar mig, och gör dig värdig.
Och med träning kan du bli vad du än önskar,
Men jag vill att oavsett vart dina dimmor än leder dig,
Ska jag alltid vara den största delen av ditt hjärta,
Om än så lite av ditt liv.
i verklighetens fönster
i verklighetens fönster.
finner jag alla framtida sanningar om dig.
dom jag inte redan visste.
jag ser att jag blir äldre, men inte alls lika vis.
myten om oss själva som gamla stämde inte alls.
i varje fall inte på mig.
det kanske var samtidigt som jag slet mitt hår, jag tappade min vishet.
eller kanske jag inte haft den alls.
kläderna jag bär är inte alls de som jag köpt
de är slitna, för dem har åldrats med kroppen de sitter på.
och penseldragen som följer mig följer mig inte med förtroende,
de förföljer mig med förakt.
och jag tycks vilja springa ifrån dem.
för jag finns inte i mig själv,
och jag försöker bryta mig ut.
en oktobernatt
ville du skapa mig något?
ville vi mötas på samma väg?
och vart stod jag i stormen som du dragit mig in i.
och vart tof regndropparna vägen från min hud?
vart gömde du trasorna av ditt liv?
och varför, får jag inte lappa ihop dem?
för jag behöver dig.
mer än någon annan
höstens glada färger (3)
höstens varma färger bröt kylan inom oss.
och vi behövde inte längre leta.
efter det något som vi saknat.
vi förstod att fylla de bitar vi tappat,
skulle ge oss livet tillbaka.
för varje nystan som vi luckrade upp.
fann vi sanningarna om oss själva
jag älskar
det var skapandet som gjorde oss förbi.
och kännslorna som gjorde att vi kallnade.
så fort jag tog i dig, smälte jag ihop till en obefintlig hög.
och vi var väl till intet gjorda.
men jag älskar dig,
och det är allt som någonsin kommer betyda ett något.
jag älskar dig.
