det jag kräver
Varför slår tystnaden mig så hårt?
På ställen jag inte visste fanns
Varför tar du mina ord?
Även fast vi inte pratar lika.
Varför tog vi varandras värme?
Och fortfarande så fryser jag.
Varar för evigt bara så här kort tid?
Och när torkade våra känslor,
Eller när frös de till is?
Jag vet att jag fastnade hos dig,
Och du aldrig kommer att glömma mig.
Men det räcker inte,
Jag kräver så mycket mer.
jag saknar
Jag saknar ljudet av vår evighet. De tysta tonernas förlåtelse.
Jag saknar luften som blåste kring luftens eviga dimma.
Jag saknar jorden som vi tillsammans skulle så våra tankar på.
Jag saknar vattnet av längtan som vi bada i medan vi var iväg från varandra.
Jag saknar hörseln som du påstod dig ha.
jag gick med lätta fötter över hårda ord
Jag är en dotter av dimma.
En klassisk förklaring till överlevnad.
Någon som helt enkelt glömde livet,
Medan jag gjorde något annat,
Kanske något helt värdelöst.
Men ändå så gick jag med lätta fötter över hårda ord.
vid frågornas svar
Många undrar vad min blick vilar på, när jag kollar omedvetet ut mot ingenting.
Vad jag tänker på - när mina tankar simmar nakna mot honom i månljuset
Vart mina ord kommer ifrån, när de egentligen funnits där.
Folk kommer med frågor om livet, när allt de behöver veta finns här.
De behöver bara öppna dina ögon.
Öppna sig mot det som vill dem väl.
Och stänga ute det som lätt glöms.
Kärleken ger vatten till livets frö.
ordspråk a la karin [på s]
Spring naken så har du inget att dölja längre
Spring mot strömmen och bli starkare.
oktavens ljusa stämmor
jag hade valt bort allt som hade med känslan att göra.
jag sprang över sommarängen.
jag trodde på allt när jag träffade dig.
jag sprang mot de mörka molnen, som vilade på morgondagens horrisont.
jag såg dörrarna som jag kunde öppna tillsammans med dig.
jag snubblade tidlöst på oktavens ljusa stämmor.
du dödade mig med din kärlek.
och jag tog mig aldrig upp, igen.
lyrikens tråkighet
i en sal
bortom livet
men inom ramen
-för livets under
finner du mig
sovandes
jag älskar
vågornas tysta hemligheter.
jag älskar den nyvakna blicken som du har.
då lakanens hetta försvinner.
jag älskar den känslan jag har
när vi hör varandras andetag
då verklighetens tomrum skapas
och morgonens te svalnar i kvällssolen.
när våra händer växt ihop,
för det är så dom alltid varit.
när varje rynka tyder på,
hur mycket du kysst min hud.
och hur många regn vi stått nakna i.
när allt jag ser, ser jag igenom dig.
det är just då, du kan föräda mig.
.du
du
äger
så
mycket
men
aldrig
mig.
någonsin
vänner
vi försökte hålla så hårt.
så vi inte skulle tappa varandra i stormen, som försegick utanför oss.
men nu vet jag, att det var vi som skapade den
jag behövde dig för att överleva
men mina vänner idag, för att leva.
en morgondag
En morgon dag.
Det finns broar långt under oss, dit jag brukar sjunka ibland.
För att kunna känna sanningens andetag.
Vad som egentligen hänt. Sanningen är när verkligheten blir som klarast.
Och det vet jag.
Människor kan falla döda ner. Utan att dö i folks minnen. Och man kan dö utan att hjärtat slutar slå.
Att göra under, gör dig till helgon, medan undret är allas morgondag.
Som när blomman sluter sig för natten, som när vaggan slutar gunga.
Och plötsligt vaknar världen igen, och många år senare händer samma sak.
Varken du eller jag kommer att finnas då, men undret ger dem samma sak som det gav oss:
En morgon dag
Karin Svedberg 6/7 -08
"blindhet är det som gör människan vacker"
