Till
Det gör ont i mig.
Att ständigt vara den som håller uppe.
Vara den som hela tiden måste påminna om verkligheten.
Jag försöker. Och ingen tacksamhet visas i dig.
Det spelar ingen roll.
Hur stabil du må vara, eller inte.
Jag försöker så pass att livet rinner mig ur.
Så mycket att mitt hjärta blöder.
Du finns inte längre i mig.
Det gör mig inget.
Det som gör mig något,
Är att du låtsas.
Med förblindande skönhet som vi,
Tror alla att magin de ser är på riktigt.
Men vi dog för länge sen.
Och det gör inget.
Men sluta låtsas.
För inget finns kvar.
Var inte den som inte är.
Var det som är verklig.
Jag vill inte leva i den empati,
Som du försöker skapa mellan oss.
Det som hänt spelar ingen roll.
Så länge det som finns kvar är inget.
Låt mig.
Springa över de ängar som alltid stå i blom.
Låt mig.
Göra det själv.
För jag
Tror dig inte längre.
Jag vill. Men vet inte vad
Livet är det som finns inom ramen av tid.
Och allt det utanför.
Sakligheter blir till oroligheter och man blir sömnlös om nätterna.
Tillgivelse hör till överlevnad då man måste ge allt, kanske för att vinna inget.
Det är stopp i mina skapande fingrar då det nya slår en i ansiktet.
Jag vill släppa lös. Känna frihet utan oro för morgondagen.
Makt i maktlösheten.
Stöd i sig själv.
Jag vill. Men vet inte vad.
