FrökenGoulash

Åk inte.

Du kan inte lämna mig, inte du också..

Jag är redan ensam.

Du kan inte åka, inte lämna mig såhär.

Jag fattar inte var jag ska ta vägen? Inte när du inte är här.

Om du nu måste åka, snälla berätta för mig hur jag ska göra

Hur ska jag klara mig utan dig?

Jag har alltid försökt passa in, men när det inte har gått

Har du varit den som sträckt ut handen och hjälpt mig upp mitt i fallet.

När du inte är här, kommer jag landa i tomma intet då? Och fortsätta falla?

Det finns ingen annan som ens gjort ett försök att hjälpa mig upp.

Det gör det så svårt att säga hej då.... du är den enda, som någonsin förstått mig.

Hur ska jag kunna säga hej då? När det inte kommer vara hejdå, ses imorgon?

Har jag tagit dig förgiven den här tiden? Att ett hej då har blivit obetydligt?

Är det dags att börja tänka till? Varje ord borde ha någon slags betydelse...

Eller blir jag för fäst? Borde jag sluta tänka på betydelsen av oss och egentligen lura mig själv till att vi ses imorgon igen? Nej, då kommer jag aldrig komma över besvikelsen att du inte längre står där vid skåpet. Säger hej och frågar hur jag mår.

Jag tror att jag måste säga hej då, på länge men inte föralltid.

forever be in my lonely heart. i wont forget you, I promise.
// karin

 dont be afraid to fall, i will never let you fall to the ground
//emma