den vita tigern eller tåren på min högra kind
hon var den värsta av sitt slag, hon stod över allt och alla. hennes ansikte utåt var var lika blekt som hennes iskalla hjärta. men precis innan hon gick och la sig, varje kväll föll hon en tår som landade i fontänen i entrén, snart var fontänen överfylld och hennes tjänare tömde den helt för renovering. men fortfarande stod den vita tigern varje kväll och fällde samma tårar som förut. tillslut var fontänen åteigen överfylld och den tömdes på nytt.
hennes bleka ansikte skymdes av en blodröd scarf, alla såg hennes bleka leende och dom knäböjde, så som dom var befallna. hade dom inte gjort det hade dom blivit halshuggna eller satt i tjänst på palatset.
tronen dom bar henne på var gjord av renaste guld. en blodstrimma var målat på hennes högra sida av stolsryggen, ty; kejsarinnan hade så befallt dem. hon höjde handen och tecknade därmed halt. hon steg högfärdigt av tronen, det var ju den viktigaste dagen på länge nu, och allt rört av människan stod i brand, färger, guld och överfyllt med nyskördad föda.
hennes balans rubbades av en vindpust, och snabbt som vinden var en utvald tjänare och tog hennes hand till hon återfunnit balansen. ty bara utvalda fick vidröra hennes vinter bleka hud.
hon gick längst med folket och tittade noggrant på dem, viktigt var det att utesendet levde i symbios med det övriga palatset. ålder skulle vara hälfen av hennes, ty en kejsare skulle var frisk nog att kunna över ta landet efter hennes bortgång. kejsare och kejsarinnor fick inte skaffa barn, uppträdandet från dessa skulle vara rent. så därför gick kejsare och kejsarinnor om varandra. för kejsarinnan själv hade blivit utvald som en från folket. och nu tradisions engligt var det nu hennes tur att välja en rättmätig, på så sätt sjönk aldrig systemet, alla var av samma kvalitet. dom behandlades som adel, men i själva verket tyckte kejsarinnan att handeln med dessa adel kunde betraktas som boskap. dom byttes ut när den ena inte dög. men det var bara kejsarinnans tankar, hennes hemlighet.
- du! hennes stav pekade på en pojke som högst kunde vara 16 år.
pojken puttades fram av övriga befolkningen.
- ja, ers majestät. helgat vare ert namn. pojkens tårat började falla mot hans kinder. detta i vilken betydelse hur mäktig hon var. hon som dödat tusen man, och åter i tusenfalt.
hon hade bestämt sig, det var han, och ingen annan. tand och kropps kontroll på gick så som följande: två utav dom mest nervärderade tjänarna i scensatte ett utav dom gamlaste tradisionerna i hela egypten. när kejsarinnan eller kejsaren gett sitt klartecken sattes pojken upp på en tron bredvid kejsarinnan, nu var det sista gången pojken såg sina syskon och föräldrar, någonsin. det fanns en sägnen om att av en sådan saknad av sin syster hade en kejsare valt henne till att bli hans fru, när folket kom på detta rubbades hela kungariket och det nya kejsar valet blev fördröjt. (sakna aldrig någon, lova mig det!) att sakna någon så mycket var inte möjlgt. 
snälla! kommentera å säg vad ni tycker, vilken titel ska jag ha? ska jag fortsätta på den?
kram karin kanin
