väntan blir till hopplöshet
untill the end of time, you said.
your end of time, or ours?
jag väntade så länge på vår tid, då isen som vi la våra kännslor på, för att vänta
till våran tid kom, hade känslorna smält med isen som förvann, och ångade upp
så långt att vi inte kunde ta tag i den igen.
vi blev främlingar.
och tiden gick sakta, och frågorna las på hög, vi pratade inte längre, den fanns ingenting där.
jag tror att jag fortarande var kär, för att vi aldrig fick vara det tillsammans.
dom få orden du skrev, väckte bara frågor, som jag aldrig ställde.
livet jag andades, var inte längre i väntan,
utan i hopplöshet.
Kommentarer
Trackback
