biosalong
gamla toner, når gamla minnen.
som spelas upp på en gammal filmduk,
där jag är den enda besökaren.
det är ingen intressant film. faktiskt rätt tråkig
vissa människor ler, vissa människor gråter.
ibland, men bara ibland - tappar kameramannen fokus som är jag.
biosalongen är unken, dammet ligger som en spöklikhinna kring en molnfri, vacker horisont.
jag har inte varit här på länge. glöm aldrig minnas.
du kanske vill se slutet med mig?
Kommentarer
Trackback
