FrökenGoulash

det är väldigt länge sen nu,

jag kunde prata med mig själv.

på ett sätt som är ärligt.

för du tog den tiden ifrån mig,

istället sattes jag i ångestfyllda moln.

jag älskar dig, och det är det som håller dig kvar.

när du egentligen inte är välkommen.

det är dimman som inte är du,

som får ljuset av allt annat att slockna.

jag brukar gå ut ibland, till alla de ställen vi varit på.

men jag minns inget,

inget av mig själv.

jag skriver inte för att hata, inte för att jag menar allt

men jag har tappat mig själv i dina armar.

och jag måste ha mig kvar.

det är vattenytans vågor som får tiden med dig stanna till.

minnen som är sämre än du

som får mig kämpa

en dag till.