FrökenGoulash

Kommer du ihåg när vi planterade dom här träden? När dom var små och obetydliga, när deras liv var helt i våra händer, precis som våra barn, om det hade blivit några. Avståndet mellan oss hindrade oss från att växa som varelser. Nu är avståndet mellan oss större än vad det är till att ta din hand, du är så nära, men jag kan inte se dig, för du har aldrig varit.

Rynkorna som kommer är inte ett tecken på ålderdom, utan ett tecken på alla minnen vi kunde ha haft, att sitta och vänta på att våran tid skulle komma, blev förgäves och slutligen missade vårt enda tåg. Kvar blev rynkorna som nu påminner mig för var går i spegeln, att avståndet kunde varit mycket mindre.

Kommer du ihåg eken vi planterade vid vår enda chans att skapa ett minne, att bli ett något, tillsammans? Barnet som kom att komma i våra liv, svek. Och rynkorna blev fler jag kan fortfarande höra dom skratten i korridoren som borde ha varit, ingenting förblev.

Vem besatt förmågan att flytta våra vägval, att skapa detta tomrum?

Eller var detta bara vi?

Kommer du ihåg örtträdgården? Där jag fortfarande ser dom små spadarna ligga och inte plockats upp? Ser du samma lycka i det borde förgångna?

Jag älskar igår, ta mig inte till detta imorgon.