tallar bakom hus

 

till lysekils vädret och de som inte står i regnet med mig.

jag orkar inte de tomma lögner du är byggda av.

för det är min ångest i vars mörker du blir ljus.

Det känns som om jag sitter och väntar på att du ska komma, men jag har väntat för länge nu.
Jag har lämnat mig själv på vägen, för att kunna möta dig.
Acceptans är det som gjort att det här förhållandet kunna legat och vänta ut tiden.
Men den rätta tiden kommer aldrig.
Och jag fortsätter vänta på en tid vars klocka inte verkar existera.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0