spretiga metaforer
älskar du mig?
du vet på det sätt som någon borde älska en annan?
på det sättet som kommer gynna oss och inte senare förnedra oss.
jag vill inte stå mitt emot dig och höra omgivningen peka.
inte igen.
jag litar på dig.
så mycket jag bara kan,
men om jag inte litar på mig själv
kan jag inte heller lita på någon annan.
vet du?
att du var aldrig ensam
nätternas tysta rop - dom ropade på dig
men inte för att förnedra dig
för att se på dig, och låta dig speglas i dina ögon
för att du ska kunna se, att du är precis som alla andra,
om än lite annorlunda.
och det är det jag ser hos dig,
allt det som jag inte kan inte hitta någon annanstans,
för det är det som gör dig unik.
jag kan inte vara mig själv, kring en publik som ständigt tittar på
jag kan inte visa glädje ropen, inte visa lycko tårarna.
jag kan gömma mig och springa sakta mot en solnedgång,
ännu en dag med spretiga metaforer,
men jag är fortfarande ledsen,
samtidigt
som jag är förevigt lycklig i dina ögon
