ett län
varje gång jag drar ner Persiennen blåser det.
mitt emot mig satt en man, eller kvinna.
hon eller han såg precis ut som indianen i gökboet.han, som jag tror han var, hade med sig två omsorgsfullt bundna pappkassar från Ica maxi. han var fattig, socialt handikappad. när han skulle flytta på sig så jag kunde komma in med mina saker var han tvungen att berätta det. omsorgsfullt som sina papperskassar tog han fram biljetter och visade dom för biljettmottagaren, som gick förbi och tog emot nästa, som livet denne man levde inte satt avtryck på honom,han var ensam, kände jag. kanske var han som indianen i gökboet, stum och lika ensam som hans tankar. lika ensam som han såg ut att vara.
när han gick av på stationen, mötte ännu en man upp honom.
indianen hade väskor.
