dina rosenröda kinder

jag var aldrig den du ville att jag skulle vara.

för jag var aldrig mig själv

jag gömde mig själv 

i rädslan av att vara fel.

för varje plagg jag tog på mig,

försvann jag bland molnen

molnen, som du från början blåst bort från mig

för varje andetag av tvivel,

tappade vi varandra.

och jag kunde inte lita,

på det som ditt folk hade förstört  långt innan dig.

men vad jag än säger,

kommer jag alltid sakna dina andetag.

None

och förlåt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0