line

det var horisonten som mötte mig,

som skrämde mig mest.

inte orden du sa,

eller löftena som ekade i samma stund jag gick

och du föll ner från pallplatsen.

utan det var bredden av hjälplöshet.

som mötte mig,

när jag stod aldrig lika ensam,

som förrut. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0