metafor om evigtiden

hopplöshetens förunderlighet.

hur ensam den egentligen kan vara.

jaga mig

jag visste redan innan,

men vågen hade hunnit bli allt för stor.

när jag kommit upp på stranden,

föll ovetsamhetens hetta över mig.

och plötsligt.

försvann jag bort,

i ensamhetens tecken


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0