FrökenGoulash

Det var bara mina egna tunga stövlar mot asfalten som hördes.
Snön började falla och jag stannade mitt på vägen.
Jag var lycklig, men inte där jag var just nu.
Jag hade stannat i frågor som jag egentligen inte behövde besvara.
Inte ville, kanske.
Svaren var så uppenbara, att allt jag behövde göra var att gå vidare,
Och inte tappa fattningen. 
Jag var själv i byn den natten, bara jag
Och mina stora stövlar såklart
Det var här jag mötte mig själv på vägen,
Jag sa åt mig själv att släppa lös de frågor jag ännu inte besvarat,
Låta de flyga iväg, utan ett ofullständigt svar.
Jag stod på mållinjen, mållös.
Jag var rätt trasig, när jag mötte mig själv,
Helare än någonsin
Jag visste inte hur jag skulle hantera lugnet som jag kände,
Hur jag skulle kunna vara lycklig, och bekymmerslös?
Ett tillstånd som förvirrat mig så, 
Att jag vände på vägen
Gick mot ingenting 
Saken är den, att jag har varit lycklig förut
Bara den kvällen, kände jag en nostalgisk lycka 
Lyckan som allt har gett mig, även det som gjort mig ont 
Jag stannade på vägen igen,
För att vänta in mig själv.