FrökenGoulash

Hon fixar koppen te jag bad om,
Som på reflex tar hon sockerskeden ur sockerskålen och lägger sockret i det än så länge osockrade teet.
Koppen hon ger mig är odiskad, hennes röda läppar sitter fortfarande kvar på kanten. 
”Jag presenterar mig inte så bara, finner ingen mening i att skrämma folk i den första minuten”
Hon skrattar och drar fingrarna genom håret, ”eller hur?”
I hennes hall, står de röda skorna, med sulor av trä. 
Hon är sin egen melankoli. 
Sitt alldeles egna universum. 
Hon är klädd i svart idag, det är kallt.
Alla hennes varmare kläder är svarta, så de matchar varandra.
I osäkerhetens kyla, blir hon osäker och fryser. 
Nästan som ett svin
Om sommaren, är hon varm och färgglad. 
”Jag gömmer alltid mig själv, alltid för att inte skrämmas”
I hennes tankar dundrar hon fram som ett odjur, en best med förkärlek till ickebefintliga relationer. 
Alla älskar henne. 
Hon ser det inte, för hon ser för mycket av sig själv, i andras ögon.
En liten rädsla och hon är borta för alltid, ur den, för evigt undrandes ögon.
”Det händer att jag gömmer alla mina intressen och kallar de töntiga”
”Alltid menar du?”
”Kanske, jo”
På hennes äng, springer hon händelserna i förväg. Hon springer före i gemensamma relationer.
Tiden, har inget att komma med.
Hon dansar några lätta steg framför mig, med hennes redan sönder dansade fötter. 

Hon lever.