Ett ton med år

Det är konstigt hur du kryper dig på,

när allt blivit som förr. Tvärtom

 

Hur du cyklar förbi i minnet,

snabbt, knappt märkbart

ändå får du mig tappa andan.

 

Jag kan inte bestämma mig, hurvida det finns något där.

Utan att vi säger något till varandra.

Jag ser hur du försöker våga.

Det ser jag allt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0