Jag antar att ni vet.
Jag undrar över, mina systrar och mig.
Vad det är som gör att mina fingrar alltid slår fel på tangentbordet.
Och varför solen inte följer.
Under prövningar då man inte törs tro på gud.
Då han kan döma.
Det är nu varje molekyl gör sitt yttersta. För att inte slå bakut.
Jag ville inte såra. Eller förstora. Men på något vis förflyttas sinnet till de platser där det inte kan bevaras.
När allt som är når definitiva slut.
Jag vill att ni aldrig ska glömma.
Magin som skapades här. Både den svarta och den som var vit.
Lägg pusselbitarna vi lagt här på minnet. För någon gång behöver vi de solsken som finns däri.
Kom ihåg det underbara, ofattbara.
Minns när minnet sviker. Vad som egentligen betytt.
Lär det underbara i det svikna, och det korta.
Kritiken som gör dig till guld en dag.
Och hur vi levde, med världen tryggt därutanför.
Hur ord kan bli besvikelse, samtidigt som du vet att en annan dörr öppnas.
Glöm aldrig, att vi sprang tillsammans över ängarna. Under tider som för oss var svåra.
Hur vi varje dag försöker. För att kanske falla oavbrutet en tid.
Det gäller att se det vackra, i det som verkligen är frånstötande.
Lär dig, storheten i det absolut simpla.
Hur de nederlag som sakta kommer att förtära dig, långsamt kommer föra dig uppåt.
Hur varje ny beröring, kopplar celler i din kropp samman.
Du kan skapa allt av inget. Och göra inget av allt.
