Utkast: Nov. 28, 2010
Jag minns hur dina fingrar åkte slalom längs min ryggrad.
Hur evigheten verkade kort.
Med tiden som gjorde smärtan till bekräftelsen.
Jag visste ju hur dum du varit. Och därför kom jag tillbaka.
Enbart baserat på din insikt.
Det finns tider där vi alla står i lyckan, bakom träden
Utkast: Nov. 28, 2010
Men du blockerar mig.
Kanske just därför
Att du är den
Jag hela tiden skrivit.
Utkast: Nov. 26, 2010
och när jag vandrade i de ödsliga korridorerna,
hade lövet som föll förvandlats till snö.
Jag visste vad som hänt, och vad som krävdes av mig.
Men jag kunde inte komma över.
E 2
Känslan av att bara lämna
är som att flyga
Enbart leva 1.
Jag vill bara ligga bredvid dig.
Leva enbart genom dina andetag.
Tack för att du fanns av hela ditt hjärta.
Och fått mig känna, så otroligt mycket under så kort tid.
Att du såg mig fast dina ögon inte kunde se.
Andlös.
Du förändrade mitt liv, enbart genom att finnas.
Och om jag skulle skrivit till dig om 20 år:
Tack för allt du gett mig.
Att du behållit mig i de molekyler som är nu.
Vi skapade oss själva genom tid.
Aldrig skulle vi kunna förändra.
Oavsett vad framtiden sa, slöt vi alltid oss samman.
Det måste ta tid att läka.
Jag måste acceptera mig själv och hur ologiskt det än må vara,
Låta det ta tid.
Och hålla mig borta från din puls.
Jag verkar ty mig blind – för allt annat utom.
Under en sluten himmel.
Jag ville bara älska.
Inget mer än bara du.
Nu och ingen annanstans.
Jag kunde inte hindra lågorna som ständigt fanns i mitt ansikte. Även om jag så velat.
Trasig samtidigt som livet höll mig tillbaka. Det gjorde för ont för att.
Och du satte mig där.
Allt var för mycket och ingenting.
Folk frågar och jag kan samtidigt svara. Fast jag inte känt på evigheter.
Jag saknar dig.
Långt innan vi hade blivit du och jag.
Uppriktigt sagt är jag ledsen. På ett vis få förunnat.
Ensam står jag i ett hav av människor, som alla är här för mig.
Jag överaskas av de sånger som alltid legat mig varmt. Som om de kommit till mig på nytt.
Du gjorde musiken ny.
Samtidigt som du försatte mig precis där jag var innan du.
Jag antar att ni vet.
Jag undrar över, mina systrar och mig.
Vad det är som gör att mina fingrar alltid slår fel på tangentbordet.
Och varför solen inte följer.
Under prövningar då man inte törs tro på gud.
Då han kan döma.
Det är nu varje molekyl gör sitt yttersta. För att inte slå bakut.
Jag ville inte såra. Eller förstora. Men på något vis förflyttas sinnet till de platser där det inte kan bevaras.
När allt som är når definitiva slut.
Jag vill att ni aldrig ska glömma.
Magin som skapades här. Både den svarta och den som var vit.
Lägg pusselbitarna vi lagt här på minnet. För någon gång behöver vi de solsken som finns däri.
Kom ihåg det underbara, ofattbara.
Minns när minnet sviker. Vad som egentligen betytt.
Lär det underbara i det svikna, och det korta.
Kritiken som gör dig till guld en dag.
Och hur vi levde, med världen tryggt därutanför.
Hur ord kan bli besvikelse, samtidigt som du vet att en annan dörr öppnas.
Glöm aldrig, att vi sprang tillsammans över ängarna. Under tider som för oss var svåra.
Hur vi varje dag försöker. För att kanske falla oavbrutet en tid.
Det gäller att se det vackra, i det som verkligen är frånstötande.
Lär dig, storheten i det absolut simpla.
Hur de nederlag som sakta kommer att förtära dig, långsamt kommer föra dig uppåt.
Hur varje ny beröring, kopplar celler i din kropp samman.
Du kan skapa allt av inget. Och göra inget av allt.
jag vill att du ska veta.
Jag undrar, varje gång jag väntar.
Vart jag glömt kontakten vi pratade igenom.
Och varför det tar sån tid.
*
Jag vill inte vara hängd på dina trådar.
Inte känna ett obotligt beroende.
För jag är inte sån.
kvällsro
Jag hoppas att du hoppas, lika mycket som jag.
Jag hoppas att du väntar.
Att det känns som år, fast det bara gått minuter.
Att varje steg du tar på jorden, på något sätt kommer leda oss till varandra.
Att vi kommer träffas, på alla sidor av livet.
Jag hoppas.
Obarmhärtigt.
De minnen vi har och de vi ofrivilligt skaffat, kommer alltid lysa på den väg jag borde välja.
Både med hjärta och hjärna.
Jag hoppas att vi kan skriva vår egen poesi någon gång. Du och jag.
Att jag aldrig ska behöva välja, men att det självklara valet, alltid ska vara du.
Dagens Ord.
Jag har valt att lämna.
Så många, otaliga gånger.
Ofta, under sammetslena förhållanden.
Jag ville aldrig lyssna. Inte ens på mig själv.
Aldrig genom evigtiden, ville jag stanna upp.
Jag har alltid tänkt medan jag sprungit.
Inget mot dig.
Det är en lustig känsla.
Hur slutet kan komma före början.
Hur naiv man kan vara. Trankilt naiv går man hela livet genom korridorer.
Utan att erkänna något.
Men känna desto mer.
*
Jag har varit dum, men ärlig under hela tiden.
Jag vet inte, om det är det som begärs av mig.
Jag älskar. Varje sekund av livet.
Men jag faller med löven som nu inte längre sitter gröna på sin gren.
Jag ligger på marken. Där dem vid.
Om detta är just pågrund av det faktumet att det är höst, kan jag inte svara.
*
Jag misstolkar inget – och det gör ingen annan heller.
Men att finna sig i en utsatt position, där livets vidunder sakta växer upp
Är skrämmande, när du själv inte valt att sitta där.
*
Inget mot dig,
Men det var du som satte mig där.
z
jag vill spara dessa minnen.
måla dem i vattenfast komik.
jag vill minnas. hur livet gjorde oss kära.
och hur möjligheter växte till liv.
x
Våga ge efter
Våga se efter.
Låta allt gå i vågor.
Låta sig ta tid.
Överleva att Leva
och vart vi kom ifrån.
när allt detta ska vara över.
det är det nu.
inte för att du vet om det.
eller för att du inte har någon makt över mig.
det har du ju.
du fick mig ju göra allt det där,
som jag egentligen aldrig ville.
jag vill inte slå dig till marken.
eller se oss försonas.
jag vill bara vända om. och gå.
det är över nu.
inte några bojor som ständigt håller oss kvar.
dom har förlängesedan rostat.
-de band som skapades, klipptes samtidigt som jag slutade bry mig om att orka.
det är bara jag nu.
det skrämmer mig inte.
för jag har ju mig själv.
och det är allt jag behöver.
för att överleva att leva.
Tänk En Gång Till
Den här är till dig
Jag har saknat. Så oändligt.
Älskat, under nätter då jag varit som ensammast.
Då du borde varit hos mig.
Funderat och missat de magiska sekunderna under solnedgångar.
Jag.
Levde aldig genom dig, men alltid genom dina ögon.
Tappat det som borde varit jag för en livstid.
Låt mig aldrig fundera.
Det liv jag planerat för mig och min framtid.
Slukades som eldlågor av dina planer.
Och min framtid blev till kol.
Jag har aldrig slutat hoppas.
På att du ska följa mig.
Igenom evigheten.
Jag kan inte säga om jag är sårad.
Eller ens träffad av det som hänt.
Men jag minns. På det som borde funnits.
Det som fanns inom mig.
Men ingen annanstans.
♦
Jag gömde texterna för dig.
Inte längre.
Drömmarna som var vi.
Bortglömda i en låda kommer dom ligga.
För att samla ett damm av ovisshet och klarsynthet.
Till
Det gör ont i mig.
Att ständigt vara den som håller uppe.
Vara den som hela tiden måste påminna om verkligheten.
Jag försöker. Och ingen tacksamhet visas i dig.
Det spelar ingen roll.
Hur stabil du må vara, eller inte.
Jag försöker så pass att livet rinner mig ur.
Så mycket att mitt hjärta blöder.
Du finns inte längre i mig.
Det gör mig inget.
Det som gör mig något,
Är att du låtsas.
Med förblindande skönhet som vi,
Tror alla att magin de ser är på riktigt.
Men vi dog för länge sen.
Och det gör inget.
Men sluta låtsas.
För inget finns kvar.
Var inte den som inte är.
Var det som är verklig.
Jag vill inte leva i den empati,
Som du försöker skapa mellan oss.
Det som hänt spelar ingen roll.
Så länge det som finns kvar är inget.
Låt mig.
Springa över de ängar som alltid stå i blom.
Låt mig.
Göra det själv.
För jag
Tror dig inte längre.
Jag vill. Men vet inte vad
Livet är det som finns inom ramen av tid.
Och allt det utanför.
Sakligheter blir till oroligheter och man blir sömnlös om nätterna.
Tillgivelse hör till överlevnad då man måste ge allt, kanske för att vinna inget.
Det är stopp i mina skapande fingrar då det nya slår en i ansiktet.
Jag vill släppa lös. Känna frihet utan oro för morgondagen.
Makt i maktlösheten.
Stöd i sig själv.
Jag vill. Men vet inte vad.
det var längesen nu
de som under årtionden fortsätter leva i ovisshet
under åren som går blir de större och omsvepta i mystikens bomull.
som martinssons övervunna kärlek till naturen, och undren däri.
det är om sommarkvällarna historierna skapas.
och poesin som kommer därur.
det är bara det som betyder något, bara det som kommer finnas vid.
// Karin, Stegeborg
Här sitter jag (Naken)
jag tar av mig mina strumpbyxor,
allt jag har kvar på kroppen är ett slitet linne och en kofta.
jag sitter på toaletten som saknar både lister och ventilation.
här sitter jag.
nästan naken sitter jag. läser något av min favorit krönikör.
jag har läst den så många gånger förut.
naken.
jag vill vara så naken att jag tappar bort alla mina kläder.
och att vi under ett täcke av melankoli och generade mönster letar våra underkläder.
men här sitter jag. naken
During it all
When you are cold I shall be warm.
And when you are warm I shall be cold.
And under the sky of stars, I will bring you light.
During the hurricanes I will be the wind.
When you dance among the fireflies,
I shall put them down with water.
My little darling shall be big.
And infants will be together
The dark and lonely world that we all live in.
Shall be one.
